Vad är det som ligger bakom det här? Har den här regeringen helt plötsligt börjat vurma för att höja löner och förbättra villkor för en av de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden? Knappast. Tre huvudskäl syns tydligt här. 

Det första är det minst otippade: Regeringens linje är att strypa invandringen. Med krav om 26 500 kronor i månaden är planen att arbetsgivare i branscher som bland andra städ, restaurang, hemtjänst och omsorg, som idag har gjort sig beroende av arbetskraftsinvandring, ska tvingas tänka nytt (tänka svenskt). 

Naivt nog, till exempel enligt en statlig offentlig utredning från 2021, som konstaterar följande: 

”Ett höjt inkomstkrav eller en begränsning av anställningsgraden för att beviljas arbetstillstånd är därför inte ändamålsenligt för att motverka det missbruk som utredningen har kartlagt.”

Utredningen beskriver också att fusket handlar om att arbetstagare inte får vad de har rätt till oavsett vad det står i ansökan om arbetstillstånd eller i anställningsavtal och att man ofta måste betala tillbaka en stor del av sin lön till sin arbetsgivare som betalning för diverse kreativa tjänster (som till exempel att man ens fick komma hit). Kort sagt finns det bättre åtgärder. I slutändan kommer någon exploateras – därför att det uppenbarligen inte ligger i fuskarnas intresse att göra rätt för sig. Det skulle inte spela någon roll om försörjningskravet hade varit en miljon – fusket skulle fortsätta ändå liksom det har gjort i åratal.

Det andra skälet är att påminna om att den svenska modellen inte betyder något för den här regeringen. 26 500 kronor är mer än de minimilöner som finns i de stora normerande kollektivavtalen i besöksnäring och för många serviceyrken. Att från politiskt håll gå in och börja sätta löner vare sig de är högre eller lägre än parternas framförhandlade är helt enkelt bristande respekt för samma modell som man säger sig värna.

Det tredje är att regeringen – om några människor som inte passerat genom SD-filtret över huvud taget ska få komma hit – då vill se att de får de jävligaste jobben. Att säsongsanställningar är undantagna från försörjningskravet ger de mest kända exploatörerna en möjlighet att fortsätta. Det ska plockas bär i Sverige och det ska arbetas i våra skogar även framåt och det ska göras billigt.

Regeringens intresse för ”lön-att-leva-på-frågor” handlar varken om lön eller levnadsstandard. Politiken som förs råder inte bot på de mest grundläggande problemen på arbetsmarknaden: Att många arbetstagare idag är praktiskt taget rättslösa på arbetsplatserna. Att arbetsrätten och anställningstryggheten har luckrats upp under lång tid. Att försämring efter försämring har pressats igenom i arbetslöshetsförsäkringen och i socialförsäkringssystemet, för att inte tala om stupstockstänk för att tvinga sjuka till arbete. 

Allt detta i kombination med den djupt rotade övertron på att näringsliv, arbetsgivare och den berömda marknaden själva ska lösa situationen och ordna trygghet åt folket har skapat en ohållbar situation. Idag är Sveriges arbetsmarknad inte, som anställningsskyddet lite bittert brukar kallas – ”en schweizerost”. Den är en riven ost. Här finns utbredd arbetskraftsexploatering, undermålig arbetsmiljö och dåliga villkor. Här arbetar hundratusentals för löner som inte går att leva på och pressas till ofrivilliga deltider som inte går att leva med. Listan fortsätter.

Det är i den här kontexten man ska sätta regeringens tilltag. Det är inte intressant att förbättra någon grundtrygghet, eller se till att det finns förutsättningar för människor – oavsett om man kommer från ett annat land eller redan finns här – att kunna ha drägliga arbetsliv och liv. 

Det enda som är intressant i dagens läge är att se till så att det inte kommer hit människor från andra länder och särskilt inte länder utanför EU. Till och med i den, den allra heligaste av frågor för dagens regering, kommer man att misslyckas.