Rörelsen var systemkritisk och antikapitalistisk. På industrier, i torp och hyreslängor och på gatorna fanns människor, vanligt folk, som lystes upp inifrån av en dröm om ett annat samhälle, fritt från exploatering, där det arbetande folket hade makten över sina egna liv. När socialdemokratin sedan kom till makten blev den förstås också pragmatisk. Såväl gräsrötter som partiledning insåg att saker och ting inte kan förändras över en natt.
Men genom större delen av socialdemokratins historia har det gått ett starkt stråk av hopp om att en annan samhällsordning är möjlig. Reformism betydde: Inte allt på en gång, men lite i taget och målet förblir ett annat, jämlikt samhälle. Socialdemokrati, det var vanligt folks fredliga dröm om samhällsförändring.
Någon gång från och med åttiotalet domnar den drömmen. Sedan årtionden tillbaka lägger allt fler S-väljare sin röst på partiet för att undvika något värre, inte för att de hoppas på något bättre. Det kan inte enbart förklaras i termer av svek uppifrån. Det senaste kvartsseklet har präglats av enorma förskjutningar i maktbalansen mellan kapital och arbete. Industrisamhället finns kvar, men långt färre arbetar där. Det var lättare att organisera löntagare när de inte var utspridda på en stor tjänstetundra där företagen är små eller motståndaren är en offentlig arbetsgivare och inte en disponent på ett bruk.
Men än gäller den grundläggande samhällsformeln för makt: Kapitalägarna är få, löntagarna är många. Det är därför som vänster-högerskalan existerar så länge kapitalismen består. Partilandskapet kan fördunklas, som i dagens svenska politik, men samhällslandskapet är för den som inte blundar tydligt och till och med allt tydligare när allt fler fattiga avtecknar sig i relief mot de allt rikare.
Därför rymmer våra samhällen ständigt potentialen till nya rörelser, nya initiativ, nya vänsterpopulistiska chocker som riktar sig mot avsomnade partiledningar, likgiltiga befolkningar eller – som i dagens Sverige – en mer eller mindre timbroiserad politisk debatt.
När föreningen Reformisterna nu äntrar den politiska scenen kan det få betydelse. Den initiala drömmen om det jämlika samhället, en gång socialdemokraternas, återaktualiseras i en tid av växande klyftor och skenande klimatkris. Ja, jag vill vara högtidlig när jag skriver om detta. Jag vill använda de stora orden. De stora orden – solidaritet, socialism, ekonomisk demokrati – bär på horisonter. Uttalas de reduceras det politiska spelet till vad det egentligen är: Massmedial underhållning.
Vi har nu ett läge där minister efter minister i den sittande rödgröna regeringen yttrar sig om högerinslagen i januariöverenskommelsen med ett slags förfelad entusiasm: Som om det är S-politik som ska genomföras. Stefan Löfven läser upp en regeringsförklaring och säger nästan i en och samma mening att värnskatten ska avskaffas för de rikaste - och att jämlikheten ska öka. En socialminister meddelar att pensionsåldern ska höjas och hör inte ens att åtgärden utgör ännu ett bevis för att normen i modern politik är den högre tjänstemannen, inte den LO-medlem som kommer hem efter jobbet och måste ta en värktablett. En arbetsmarknadsminister låter entusiastisk när hon berättar att privatiseringen av Arbetsförmedlingen ska genomföras, trots att all erfarenhet säger att det kommer att göra entreprenörer rika och långtidsarbetslösa vanmäktiga. Och så vidare.
Reformisterna är en förening, inte ett parti i partiet. Om den ska få någon betydelse hänger på hur många medlemmar den får. Om medlemssiffran plötsligt skulle raka i höjden till låt oss säga 10 000 eller 30 000 medlemmar – ja, då kommer något att hända, om inte i dagsläget så på sikt. Då har vi ett svenskt Momentum. Dörrar kan öppnas i åsiktskorridoren. Pressen på S-ledningen kan öka. Och blir föreningen så framgångsrik att den påverkar partiet att gå några steg vänsterut, ja då förskjuts hela den svenska politiken åt samma håll.
Nej, föreningen är inte ett direkt svar på januarikompromissen utan ett svar på en lång historia av ödesdiger idépolitisk förtunning. Den är också just socialdemokratisk, även om det program man lägger fram faktiskt står till vänster om Vänsterpartiet.
Det avgörande är om Reformisterna kan få fler vanliga människor att strömma till det socialdemokratiska partiet, människor som kan fråga och bråka och lägga motioner. För min del går det lika bra att folk strömmar in i Vänsterpartiet. Det viktiga är att fler vanliga människor befolkar dessa partier. Partier är kollektiva rörelser, de är i det avseendet den individualistiska marknadens antites och medlemsrika progressiva partier förblir borgerlighetens skräck.
