Vad vore politik utan känslor, utan passionerade värderingar? Den vore knastertorr. Fnöske. Som i bästa fall tar fyr vart fjärde år. Nej, politik måste vara just känslor, svallande emotioner, absolut inte mekaniska byråkrater som tillsätter och exekverar utredningar. Men när politik bara blir känslor ...
Sveriges tioåringar kan berätta allt om vad känslostyrd politik kan få för konsekvenser. Snart kan de få betyg. Alliansen är övertygad om att det är rätt metod när det kommer till en haltande skola. Fullständigt övertygad. Att diverse kompetenta instanser – Vetenskapsrådet, lärarnas fackförbund, Kungliga vetenskapsakademien, Skolinspektionen, Skolverket med flera – ifrågasätter nyttan av tidigare betyg, det väljer alliansen att bortse från. ”Vi tror att det är bra idé”, säger Christer Nylander (FP), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott, till Expressen.
Sveriges narkomaner kan även de berätta om hur illa det kan gå när känslorna tar över, när politiker går till ryggmärg istället för evidens. När summan av känslorna blir auktoritära beslut. När piskan tas fram.
Jag har skrivit mycket om just den här frågan. Politiker – oavsett färg – har konfronterats med att Sverige har skyhög dödlighet bland tunga narkomaner, även jämfört med andra länder. Jag har frågat om det rimliga i att behandla detta som ett polisiärt problem och inte som ett socialt, medicinskt. Varför inte låta fler få så kallad substitutionsbehandling med exempelvis Subutex? Varför inte öppna upp för sprututbytesprogram för att minska smittspridning? Målet måste väl ändå vara att rädda liv, inte att dubbelbestraffa den som sitter fast i ett missbruk?
Nej, det är nolltolerans som råder, narkotikapolitiken ligger fast i sin restriktiva linje. Som om tonåringar annars skulle vallfärda till kanylcentraler, sugna på att skjuta sin första dos heroin.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar i en ny rapport att utbyte bör införas i hela landet, inte bara i de sex kommuner där det finns idag – och uppvisar goda resultat. ”Vi ska hjälpa människor ur missbruket och inte förse dem med redskap som faktiskt leder till döden”, säger Marina Johansson (S), kommunalråd i Göteborg, där hundratals missbrukare varje år smittas av Hepatit C. Hon är inte ensam om att reagera på det här sättet. Jag har talat med många läkare och forskare som, när de presenterat väl underbyggda studier över bland annat behandlingsformer för missbrukare, stångat sig blodiga mot politikers ... ja, känslor. Eller så är det moralism. En uppfattning om rätt och fel som är så dominant att ingenting kan ändra på den, inte ens övertygande bevisning om att den saknar kompatibilitet med verkligheten.
Sveriges kommande medborgare kan också berätta. De anländer till ett land där fem partier nu tävlar med varandra om att diskutera invandring och integration från en negativ utgångspunkt. Budskapet som välkomnar: Ni är för dyra, ni måste påtvingas fler incitament för att vilja jobba, ni måste ha otryggheten ständigt flåsande i nacken för att lära er språket.
Alliansen kommer garanterat att lägga fler förslag. Men varför? Det är ingen som hävdar att dagens integrationspolitik är optimal, att den inte kan förbättras. Men exakt vad är det alliansen anser har kollapsat (och som den inte kunnat åtgärda på åtta år)? Varför är just denna fråga prioriterad (om inte syftet är att tvinga den allt högre upp på väljarnas agenda)? Förslag efter förslag presenteras. Ett problem sväller i omfattning. Men istället för rå data kommer känslor.
Ta nu avgångne Göran Hägglunds utspel om att kostnaden för flyktingmottagning måste ses över. Han hänvisar till en oro hos ”vanliga och anständiga medborgare”, att de menar att politiken är svarslös inför ”samhällsproblem som de möter i sin vardag”. Han hänvisar till – känslor.
Det duger inte. Det vi ser är en sorts känslornas diktatur, illa underbyggd, som dessutom ofta upplevs ohederlig snarare än genuin.
Jan Björklund kan säga som det är, att han vet att vetenskapen starkt ifrågasätter betyg från fjärde klass, att han ändå vill genomföra det som en markering gentemot väljare vars högsta önskan är att gammeldags ordning och reda ska genomsyra skolan. Han går på känsla. I denna känsla ligger naturligtvis även taktiska överväganden. Men det säger han aldrig.
Likadant när politiker låter narkomaner dö, när de borstar bort forskningen som om det rörde förvirrad e-post från rättshaverister. Det handlar om känsla. Knark är farligt, knark är fel. Men också om att välja mottagare för empati. Nu går den inte till missbrukaren, utan till en drogfri majoritet som instinktivt tycker att det verkar – känns – obehagligt med sprututbyte, speciellt om det ska ske nära ens eget hem. Missbrukaren får piskan.
Likadant när alliansen bidrar till en storm kring invandring. Borgerligheten som en fläkt bakom Sverigedemokraternas beskrivning av ett påtagligt hot. Det är piskan som viner. Tvång läggs till krav. Björklund och Hägglund gör det inte för invandrarnas skull. Det handlar återigen om känsla, om hur cyniska konsekvenserna kan bli. Känsla för opportunism, känsla för att tilltala en opinion.
Nog för att få av oss vill ha politiker som ängsligt och utan reflektion pendlar med nya rön och rapporter.
Men vem vill ha politiker som inte respekterar kunskap?
