Vi låter till och med massor av recensioner från helt anonyma, alldeles vanliga personer kokas ner till ett genomsnitt, ett genomsnitt som vars händer vi lägger vårt öde i. 

Genomsnittet blir en objektiv sanning som får styra vilken kultur vi konsumerar och vilka restauranger vi äter på. 

“Den här restaurangen har en fyra på Tripadvisor”, “Det här vinet har bara 3,3 på Vivino”, “Jag ser här att senaste Batman har en fyra!”.  Så låter vi de samlade massornas omdöme påverka oss. Men vilka är de samlade massorna?

År 1996 skrev Nina Björk, som så många andra feministiska skribenter, om hur kvinnliga attribut, egenskaper och styrkor värderas lägre än mäns, ofta utan att vi ens märker det. Alla människors inre kompass kring vad som anses bra eller dåligt, ärofyllt och inte, är även i grunden starkt kopplat till vad som är kvinnligt och manligt. 

Smittar detta av sig på kulturen? Mitt enkla, raka, korta svar är: Ja. 

Killar gillar ”Gudfadern”, ”Top Gun”, Bob Dylan och ”Shawshank Redemption”. Tjejer gillar plastiga popstjärnor, tomma pojkband, meningslösa romcoms och formulaiska chickflicks, om vi ska hårdra det. 

Det är enkelt att som kille himla med ögonen. Självklart spelar även faktorn “tonåring” in här: även manliga tonåringars smak anses nog sällan vara höjden av finkultur (Marvel, DC, filmer med explosioner, hip-hop), men även de tas på ett visst allvar, och hånas inte ens i närheten på samma sätt såsom till exempel Taylor Swift och hennes fans – Swifties – hånas. 

Tonårstjejer har dock genom historien, när det kommer till den kultur som idag dyrkas av snubbar världen över, alltid haft rätt. The Beatles var under en mycket lång tid bara ett gäng smala, unga killar som förföljdes av horder av skrikande tonårstjejer (medan deras killar himlade med ögonen), Rolling Stones likaså. Dock är det tyvärr sällan dessa unga tjejer får någon kulturell kredd över huvud taget för sin fantastiskt kalibrerade smak. 

Men hur färgar könsgapet i kulturell smak av sig på det så kallade recensionssamhället? Vilka är det egentligen som med blott sina åsikter bidrar till de siffror vi nästan accepterar som objektiva värderingar? Har du någonsin hört en kille yra om en films betygsättning på Internet movie database, IMDB? Eller såhär: Har du någonsin hört någon som inte är en kille yra om en films betygsättning på IMDB?

Frågan kan låta banal men den har faktiskt ganska rejäl substans. 

IMDB är den största, mest populära filmsajten på internet. Diverse stora institutionella priser (Oscarsgalan, Augustpriset och så vidare) kritiseras ofta för att återspegla preferenserna hos ett litet urval av befolkningen. Recensioner på nätet drabbas av ett mycket liknande problem. 

Enligt Motion Picture Association var andelen kvinnliga biobesökare 52 procent år 2016. IMDB:s fördelning ser inte riktigt likadan ut: 62 procent män, 38 procent kvinnor. IMDB-betygen är företrädesvis manliga.

Jag tror inte att statistiken ser annorlunda ut på andra plattformar med liknande syfte. Om killar gillar en film blir den allmänna representerade åsikten att alla gillar den. Och filmer som hyllas av nästan bara kvinnor kanske i vissa kretsar introduceras i någon sorts kanon som “bra film” men de tas aldrig på lika stort allvar. 

Att män tas på större allvar visste vi ju redan. Internets recensionskultur har bara hällt bensin på branden. Så demokratiserande blev den.