Synen på politik som något idéburet, där vem som helst ska kunna ta sig an politiska uppdrag och göra skillnad, är till stor del död och begraven. Istället har vi politiska idoler och hjältar, och ett personberoende politiskt väsen där partier i princip är synonyma med, och helt beroende av, sina ledande figurer. Partiledare lyfts, idoliseras, och hatas på ett sätt som inte riktigt går jämföra med något annat i samhället.
Här hittar uppmärksamhetssökande kändisar en ny arena, men historiskt har svenska kändisar med politiska ambitioner misslyckats, med få undantag. Kändiskandidaturerna blir offentliga och underhållande förluster där rika människor får en unik reality check.
Richard Herrey, Ann Heberlein, Paolo Roberto (som kandiderade för en socialdemokratisk riksdagsplats år 2002), Martin Melin, Linda Thelenius, Marcus Birro. Många är kändisarna som försökt sig på en politisk karriär och misslyckats – trots stora publiker och många följare i sociala medier. Allmänheten uppfattar inte kandidaturerna som ett genuint engagemang och det hela blir mest en kul grej där partierna fortsätter som vanligt.
Två som lyckades var Hanna ”Ronja Rövardotter” Zetterberg, som var riksdagsledamot för Vänsterpartiet under slutet av 90-talet, och Louise Edlind Friberg, Malin i ”Saltkråkan”, som var riksdagsledamot för Folkpartiet i början av 2000-talet. Men det var också förenat med att först ha ett partiengagemang på gräsrotsnivå, och med en tydlig separation med själva kändisskapet.
Det går inte heller att sätta likamedtecken mellan konsumenter och väljare, oavsett hur mycket näringslivet tjatar. När Bulletin-aktuelle och knösrike socialdemokraten Jan Emanuel Johansson först kandiderade till riksdagen 1998 fick han bara 135 röster. Det var inte förrän partietablisemanget ställde upp med kampanjrådgivare och politiskt stöd som Johansson faktiskt lyckade ta sig hela vägen till kammaren.
Kändiskandidaterna identifierar på ett korrekt sätt att de tillhör samma ekonomiska klass som den politiska eliten, men utan rätt förankring faller kampanjerna platt.
Rebecca Weidmo Uvell är en borgerlig opinionsbildare och lobbyist med direkta kopplingar till pr-byrån Nordic Public Affairs. Weidmo Uvell är mest känd bland de politiskt redan frälsta, där högerboomers delar innehållet och vänsterboomers blir upprörda. Om du inte har blivit blockad kan du ta del av innehållet på både Twitter och Facebook, men den primära plattformen är en blogg och sågade böcker. År 2019 publicerade Weidmo Uvell 324 stycken blogginlägg, 2020 blev det 233 och hittills i år har det publicerats 76. Det är en imponerande insats och en strid ström av konspirationsteorier, riktigt dåliga Google-insatser och ett närmast patologiskt förhållningssätt till att precis allt är "vänsterns" fel. Vänstern är i den här kontexten precis allt som Weidmo Uvell ogillar, från ideella föreningar och journalister till organiserade arbetare och företag som gör oönskade affärsbeslut.
Men bloggen är också unik.
På fliken "Om" står det klart och tydligt att Weidmo Uvell arbetar tillsammans med pr-byråer, som "underleverantör" eller direkt kopplad till projekt. Att bli upprörd över Weidmo Uvells skamlösa vinklingar och haveristiska inlägg är alltså bortkastad energi, syftet är inte att övertyga utan att låta allra mest och ge kunderna vad de betalar för.
Produkten är slentrianmässiga anekdoter, medvetet slarvig research och rena lögner, där allt som inte är en punkt i Moderaternas eller Sverigedemokraternas partiprogram är ett bevis på att kommunister och extremister styr landet. Lämna dina tvivel till vinden, här finns inte ens ansatsen till saklig diskussion eller granskning. Och så länge det är tydligt är det mycket lättare att förhålla sig till. Det är bara laserstrålar och rökmaskiner.
Nu, med Weidmo Uvell som kandidat, får det politiska landskapet något så ärligt och cyniskt som en politiker som helt öppet säger: Mitt inflytande är till salu! Något som i sig pekar på att kandidaturen inte är helt seriöst menad, snarare en väl avvägd affärsinvestering. Utgångspunkten är att se vad man kommer undan med, och vilken politisk tillgång näringslivets lobbyister kan skaffa sig.
Chansen (risken?) att Moderaterna skulle omfamna kandidaturen är minimal och partiets kommunikationsstrategi har nog inte plats för fler burdusa ensamvargar och tillhörande storlek på egon. Oddsen talar för att Weidmo Uvells politiska karriär kommer att gå samma väg som andra uppstickares.
Ett skäl till att rika outsiders misslyckas partipolitiskt är att karaktärerna i persongalleriet helt enkelt är för absurda. Om Weidmo Uvell fortsätter på samma sätt sedan tidigare, på sättet som fansen gillar, kommer det att bli en frontalkrock med hur historiskt välstädade Moderaterna fungerar som parti. Om Weidmo Uvell däremot ändrar sitt sätt och faller in i ledet kanske partiet nöjer sig, men innehållet blir stelt och tråkigt, och fansen kommer att söka sig vidare till nästa bloggande edgelord. Alla alternativ är underhållande.
