Den kritik som nu riktas mot Centern och Liberalerna från olika moderata politiker och debattörer är av det oåterkalleliga slaget: De anklagas för att vara förrädare gentemot den Stora Saken, som för dessa människor är och förblir att hålla socialdemokratin borta från makten.

Själv gladde jag mig åt att den arrogans som samtliga borgerliga partiledare länge uppvisat när de tagit det som fullständigt självklart att Alliansen ska ta över makten, nu straffade sig: Högmod går före fall. Och det där högmodet som under hela valrörelsen och långt dessförinnan gjorde borgerligheten så säker på att få ta över makten – det speglar egentligen bara det stora maktskifte som redan ägt rum i samhället.

Det marknadsliberala paradigmet härskar sedan årtionden i sättet att se på människa, natur, samhälle och ekonomi, så varför skulle vi inte också ha en borgerlig regering? Efter valdagen tycktes det inte ens spela någon roll att Alliansen blev mindre än det rödgröna blocket – 143 mot 144 mandat; makten ansågs ändå självklart tillhöra Alliansen och statsministerposten var vikt för Ulf Kristersson.

Vi fick bevittna hur till och med många vänsterdebattörer tog det som självklart att nu borde socialdemokratin dra sig tillbaka, meditera, och släppa den politiska makten till borgerligheten.

Den hållningen är inte bara uppgiven, den är direkt livsfarlig. Den säger till miljoner väljare: Era röster saknade värde. Och lägger dessutom till att det är borgerligheten som har rätt i sin historieskrivning om att den vann valet, vilket den inte gjorde.

Kommer då Stefan Löfven ha någon möjlighet att bilda regering? Det vet vi inte. Men nu befinner vi oss verkligen i den ultimata realpolitikens ögonblick. Det är det läge som vänstern i allmänhet har allra svårast att hantera. Nu är det spel, taktik och makt som gäller, inte ideologi, idéer och visioner om ett annat samhälle. Rörelser som helt väljer att ställa sig utanför varje sådant spel kommer aldrig att vinna någon makt över politiken eller inflytande över samhällsutvecklingen. De flesta vanliga väljare kommer att uppfatta sådana rörelser som ett lag losers, som ger upp matchen fastän matchen ännu inte är slut.

Och realpolitik är på många sätt avskyvärt. Det kan mycket väl gå så att Sverige till slut får en mittenregering av något slag, förmodligen med en socialdemokratisk statsminister, men samtidigt en regering med ett politiskt program som minst av allt kommer att innebära någon som helst radikal offensiv för ett mer jämlikt eller klimatsmart samhälle. För både den vänstra och den högra delen i en sådan blocköverskridande regering kommer det viktiga att vara att förhindra motståndarsidans mer långtgående förslag – varvid summan av alltsammans helt enkelt blir noll.

Så är det. Och ungefär så såg det ut under mer än ett årtionde efter demokratins genombrott i Sverige: en lång period med skakiga majoriteter och i princip stillastående politik tills islossningen kom i trettiotalets början då en socialdemokratisk reformagenda till slut kunde sjösättas. Hade socialdemokratin fram till dess gett upp slaget om makten för att i stället meditera över revolutionen, så hade sannolikt aldrig den stora reformeran någonsin inletts.

Felet med den realpolitiska analysen är emellertid att den stannar i riksdagen och inte räknar med de ständiga förändringar som äger rum i samhället självt. Det var inte i riksdagen som Sverige förändrades under nittonhundratalet. Det var i samhället. Jag brukar gå så långt som att säga att det inte var Olof Palme som var välfärdsradikal – det var de vitala folkrörelser som fanns i landet som gjorde honom radikal.

I grunden gäller detsamma idag: Vi får de politiker och de regeringar vi förtjänar.

Vi kan vara rätt säkra på att de närmaste fyra åren kommer att rymma två stora händelser: En ekonomisk kris, kanske rentav en finansiell härdsmälta av 2008 års sort eller värre ändå, samt en snabbt tilltagande folklig medvetenhet om klimatförändringarna som sätter allt större press på politikerna. Det vi kallar realpolitik är alltför inskränkt för att greppa sådana mer djupgående skeenden.

Vi kan vara hyggligt säkra på att även en lam blocköverskridande regering förr eller senare kommer att stå inför trycket utifrån och underifrån att hantera de två kriserna. Om inte politiken förändras via ett sådant tryck, ja då är ingen förändring överhuvudtaget möjlig.

I varje läge bör radikala människor kämpa för att få den makt i riksdagen som de enligt valresultatet har rätt till. Men i slutändan är det parlamentariska spelet i händerna på mycket större krafter.

Vilka? Svar: Våra egna.