Precis när köphysterin från Black Week lagt sig gör julklappshetsen entré. Bland alla kampanjmail finns andra budskap, som Medveten konsumtions White Monday eller Greenpeace nya Unsubscribe Friday. De uppmanar oss att stänga av alla budskap om överkonsumtion. Det är välkommet för de flesta svenskar som säger sig vara trötta på alla påhittade shoppingdagar. Vissa verkar dock störa sig mer på de knappa miljöbudskap som lyckas ta sig igenom bruset. Varje år dyker det nämligen upp folk som hävdar att Black Week är en klassfråga som är viktig för Sveriges fattiga.
För två år sedan skrev bloggerskan Rebecca W. Uvell hur hon irriterar sig på ”det enögda perspektivet i den omhuldade anti-konsumtionsdebatten, byggd på medelklassens tillrättalagda klimatångest”. Och 2019 skrev Expressens Patrik Lundberg att “medelklassjävlar” inte ska komma och snacka skam med honom.
I år är det krönikören Lotta Frithiof som skriver i liberala Upsala Nya Tidning att Black Friday är en räddning för 1,4 miljoner svenskar. Hon lyfter att Sverige är ett av EU-länderna där inkomstskillnaderna ökat mest sedan 2007 och tar upp hur många svenskar som SCB bedömer har låg ekonomisk standard. Det är uppskruvade siffror då andelen fattiga i Sverige motsvarar ungefär 400 000 personer. Sverige ligger fortfarande mycket bra till jämfört med andra EU-länder. Hennes poäng är ändå relevant.
Att hundratusentals svenskar lever i fattigdom är oacceptabelt och något som måste hanteras direkt. Men menar hon verkligen att lösningen för Sveriges fattigdom är en reavecka innan jul? Om det finns svenskar som idag behöver en Black Week för att kunna överleva borde väl betydligt tyngre och bättre politiska redskap användas för att vända situationen.
Det är också relevant i sammanhanget att ingen någonsin har riktat sig mot de behövande när problemen med överkonsumtionen tagits upp. Det är just den överdrivna shoppingen som nämns, vilket gör att dessa skribenter slår mot uppfattningar som inte finns. Ofta kan man misstänka att det mer är anti-miljöpolitiska och kapitalistiska agendor som driver åsikterna, snarare än medmänsklighet, då det sällan är samma personer som slåss för fattiga i andra sammanhang.
Det finns däremot en rå sanning i att vår konsumtion är en klassfråga. Även om de har fel i tolkningen. Förutom de slavliknande förhållandena som gömmer sig bakom vår konsumtion och produktionen av våra nya, billiga prylar, påverkas också hela världen av dagens resursutvinning.
Om vi i Sverige fortsätter att överkonsumera kräver vi samtidigt att människor i andra delar av världen ska sluta konsumera helt. Iallafall om vi ska vända trenderna med artutdöende och klimatförändringar. Det – om något – slår hårt mot fattiga. Enligt nya siffror från Naturvårdsverket behöver vi minska våra konsumtionsutsläpp med nära 90 procent innan 2050 för att nå Parisavtalet. Och forskare sa redan för två år sedan att det kan ta upp till sju miljoner år för ekosystemen att återhämta sig, även om vi skulle upphöra med förstöringen direkt.
Så mycket påverkar överkonsumtionen vår planet. De som inte har råd eller möjlighet att flytta från havsnivåhöjningar, utfiskade vatten eller torka, de drabbas hårdast av detta. Så det bästa vi kan göra för våra medmänniskor är att agera miljövänligt och rösta för välfärd. För planeten har sina begränsningar. Den stora frågan är om vi också kan ha det.
