KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
I motionen la Moderaterna fram vikten av hur hög och jämn kvalitet innebär ”ökad rättssäkerhet och likvärdighet för medborgarna i kontakten med myndigheter och samhällsservice”, hur stadsdelarna ”ska ha likvärdiga förutsättningar vad gäller befolkningssammansättning, boende, arbete, service och kommunikationer”, och att det är en fråga om ”likvärdighet mellan dess medborgare, men också en förutsättning för att hålla samman staden”.
I samband med en granskning av språket i rapporter från Skolverket och Skolinspektionen för några år sedan noterade forskaren Linda Rönnberg vid Umeå universitet hur begreppet likvärdighet genomgått en betydelseförskjutning. Från att ha syftat på social rättvisa har det kommit att handla om individens rättigheter: ”Genom att låta likvärdighetsbegreppet syfta på individens rätt till likvärdig utbildning undviker man kritiken mot marknadsreformernas segregerande mekanismer”.
Något liknande kan man spåra i det moderata språkbruket i motionen: talet om likvärdighet döljer effektivt det som faktiskt föreslås: att genom färre och större områden ”jämna ut skillnaderna i förutsättningar mellan nämnderna”. Det är alltså dessa skillnader och inte de sociala klyftorna som ska jämnas ut. Med ett retoriskt trollslag kan medborgarna i de nya stadsdelarna ges likvärdiga förutsättningar trots att behoven skiftar. För personer mellan 20 och 64 år är medelinkomsten i stadsdelen Bromma 449 700 medan den i Rinkeby-Kista, som är en av de stadsdelar som tillsammans med Bromma är på förslag att gå upp i den nya stadsdelen Västerort, är 247 400.
Kritiken mot stadsdelsreformen är varken ny eller ogrundad. Redan 2004 hävdade Jan Björklund, då oppositionsborgarråd i Stockholm, att byråkratin men inte demokratin har ökat och ser man till utfallet av ambitionen att fördjupa demokratin måste han nog ges en motvillig poäng. Frågan är bara i vilken utsträckning som samtidens haltande demokrati handlar om bristen på närhet mellan invånare och ”beslut om den kommunala verksamheten”. Problemet är snarare vilken makt att påverka människors livssituation som det politiska beslutsfattandet har när allt mer av det som påverkar vår socioekonomiska vardag ligger utanför politikens domän och i stället har flyttat till det söndercurlade kapitalets styrelserum. Möjligen är detta en analys som Jan Björklund inte delar.
Samtidigt finns det andra orsaker att vara kritisk mot stadsdelsreformens konsekvenser. Tittar man i Socialstyrelsens öppna jämförelser på ”Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden”, och hur den interna samordningen inom socialtjänsten ser ut i olika stadsdelar, är skillnaderna stora. Till exempel har bara åtta av 13 svarande stadsdelar en aktuell rutin för samordning med våld i nära relationer, och vad gäller agerande för att förebygga vräkning är det bara nio av tretton stadsdelar som ha en aktuell rutin för att hindra att barnfamiljer vräks. Frågan är dock vilket ansvar stadsdelsreformen har för detta och vilket ansvar som kan läggas på att också offentlig verksamhet bryts ned i små resultatenheter med kostnadsminimering snarare än medborgaren i fokus.
Genom begrepp som likvärdighet utmanas den solidaritet som varje samhälle måste byggas av. Rättvist är det samhälle som ser till behov och inte genom retoriska manövrar låter påskina att det är likvärdigt trots att skillnader i förutsättningar för de som har och inte har i dag är större än någonsin.
