Den 11 februari rapporterade UNT att ett stort antal ensamkommande flyktingbarn i Uppsala är narkotikamissbrukare. Christian Frödén vid gränspolisen ser en koppling mellan missbruk och avslag i asylprocessen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– De allra flesta har fått avslag eller riskerar att få det. Att åka tillbaka till Afghanistan upplevs som mycket farligt bland afghanerna, bland annat för att de anses ha tagit till sig en västerländsk livsstil. Många kommer från folkgruppen hazarer som står längts ned på samhällsstegen och riskerar ännu mer våld och övergrepp. De ser utvisning som en dödsdom och dämpar sin ångest med droger.
Många av dem begår också brott för att finansiera sitt missbruk. Det är en annan infallsvinkel på debatten om otrygghet som har präglat det offentliga samtalet den senaste tiden. Det är inte bara så att unga människor som själva hotas av utvisning upplever otrygghet, deras otrygghet blir ringar på vattnet som skapar otrygghet hos andra.
Det är nog för att nå dessa andra människor som Moderaterna vill införa ”zonförbud”. Polisen ska på plats kunna besluta att en person som har ”uppvisat ett särskilt otrygghetsskapande beteende” ska portas inom en radie på 500 till 1 000 meter. Anna Kinberg Batra tycker att man ska kunna avvisa knarklangare från dagis. Förutom risken för godtycklighet som uppstår när enskilda poliser får den här makten över personer som inte är dömda i domstol, så finns det väl förhoppningsvis annat lagstöd som ger polisen tillåtelse att lagföra knarklangare.
Otrygghetsdebatten är invandringsdebatten i version 2.0, när flyktingvågen har avstannat och trycket mot samhällets institutioner har lättat. Den är gynnsam för samhällets mest auktoritära krafter, därför kan det för oss med demokratiska och progressiva värderingar vara frestande att vifta undan hela diskussionen. Men de missbrukande ungdomarna i Uppsala visar att otrygghet växer från samhällets mest utsatta delar – inåt in i värmen. I stället för att börja med att adressera de subjektiva otrygghetskänslorna hos de som befinner sig längst där inne i den objektiva tryggheten, behöver vi börja i utkanterna. Bara så kan vi skapa trygghet för alla.
För de ensamkommandes skull måste vi ha ett asylsystem som är humanitärt acceptabelt. För att skapa trygghet i ”utsatta områden” krävs starkare insatser mot illegala vapen, en utökning i stället för en avveckling av det offentligas närvaro i otrygga miljöer, stärkt socialtjänst och hårda tag mot den svarta ekonomin – den mylla där organiserad brottslighet kan växa. Se där. En lista över hur samhället, robust och rättssäkert, kan kliva in och skapa trygghet. Man måste visst inte vara höger för att prata trygghet.