Jenny Strindlöv har skrivit ett skakande reportage i Kvällsposten.

Det ger en bild av något som annars är dolt, med avsevärda konsekvenser för inblandade. Offer som aldrig får upprättelse. Oskyldiga som ändå döms vara skyldiga, som avtvingas stora bötesbelopp och skärs av från den sociala gemenskapen.

Den man som håller i denna ”förhandling” har inte talat med den 13-åriga flickan men hävdar att hon ljuger efter att ha blivit avslöjad som förälskad i en gadjo, en pojke som inte är rom.

”Har du knullat henne?”

”Nej.” 

”Har du pussat henne?”

”Nej.”

”Må Gud vara med dig. Du är ren.”

Den som fäller det avgörandet heter Stefan Wydow, vice ordförande i Malmö stads råd för minoriteten romer.

Det uppdraget borde upphöra med omedelbar verkan.

Hur kommer det sig att vi får kännedom om den här skenrättegången?

Svaret är dels en driven reporter, dels att pandemin har gjort krísi till en digital begivenhet. Allt filmas. Allt dokumenteras. Och i detta fall – vilket är avgörande – accepterade inte flickans familj processen eller utslaget. De svarade med en egen film. De gjorde det som annars förbjuds av en patriarkal, sluten hederskultur. De utmanade tystnadskulturen. Och de polisanmälde.

Han som friades av Wydow sitter nu häktad.

Händelsen i Malmö är en varningsklocka.

Nu börjar de bli många, för många.

”Det är som en blöt filt. Så här ser det ut i alla stora svenska städer. Myndigheterna känner hela tiden av att det finns andra krafter som drar och gör allt för att baktala myndigheterna och skapa konflikter.”

Det säger en socialarbetare i Södertälje till Dagens ETC. Hen är själv uppväxt i ett av stadens miljonprogram, tillhörande en minoritet där en lång rad olika saker hanterades mellan familjernas överhuvuden. Saker som var bagateller. Saker som borde ha polisanmälts. Saker som involverade både barn och vuxna.

”Det är en kontroll som kväver en, särskilt kvinnor. Du blir utelämnad till gubbarna, för du vet att det värsta du kan göra är att underminera deras auktoritet genom att gå till svenskarna, alltså myndigheterna.”

För den som inte lever under detta paraply, under ett traditionellt och godtyckligt regelverk som trumfar och utmanar majoritetens regelverk, är det omöjligt att föreställa sig hur det påverkar precis allt.

”Du säger att Stefan Löfven bestämmer i Sverige. Jag säger att det är Ali Khan.”

En annan intervjuad, i Angered, en person som försöker få vardagen att gå ihop, som de flesta av oss, men med den tillsatsen att hen konstant måste beakta att Familjens makt många gånger är mer närvarande och påtaglig än Sveriges.

Johanna Bäcktröm Lerneby berättar i sin bok, ”Familjen”, hur den här släktens – klanens – inflytande och våldskapital förgiftar en hel förort.

Ännu en varningsklocka.

Varför har det blivit så här?

Svaren är många.

Invandring från länder där myndigheter faktiskt är fienden. Eller där myndigheter är så korrupta och instabila att de bara utgör ett bekymmer. Traditioner. Mansvälde. Språkförbistring. Ekonomiskt skyddsnät. Trygghet. Rasism. Föreställningen att svensk lagstiftning inte respekterar ens religion. Otillräckliga insatser för integration.

Idag drabbas hundratusentals svenskar i olika utsträckning av sådana här parallella system.

Det kan samhället inte tillåta.

Det är ett slags supersegregation med stater i staten.

Lösningen måste komma från samhället.

Inte från förövarna – som vinner status och pengar på att upprätthålla sitt välde.

Inte från de utsatta – som straffas hårt om de försöker kliva ur den onda cirkeln.

Problemet är också att dessa system är expansiva.

Ett konkret exempel är hur två nämndemän från Centerpartiet – nu uteslutna – friade en man som stod åtalad för att ha misshandlat sin fru. De tyckte att han var från en ”bra familj” och att hon borde ha vänt sig till dem snarare än till polisen eftersom de gift sig i enlighet med sharia. Detta skrev man även ut i domen.

Lösningen måste vara att agera kraftfullt.

Sociala insatser. Säkra skolgången, ordna jobben. Poliser som finns nära människor. Samarbeten mellan myndigheter för att komma åt de nätverk som har ett kriminellt syfte, som i praktiken är maffia. Successivt bryta ner tolkningsföreträdet, successivt visa att Sverige är för alla – men att det kontraktet kräver ömsesidiga åtaganden.

Ge möjligheterna, ställ kraven.

Det finns bara en lag.

Där får det aldrig existera minsta tvetydighet.

Jenny Strindlöv talar med poliser om hur de möter Malmös romer. Förut fanns anställda med expertkunskap, som utvecklade goda kontakter. Men de är borta sedan länge. Prioriteringarna har skiftat.

”Erfarenheterna av det så kallade romregistret har lärt oss att iaktta försiktighetsprincipen”, säger Patrik Andersson, sektionschef för underrättelseenheten vid polisen i Region Syd. 

Det bådar inte gott.

För den som glömt upprättade alltså Polisen ett ”zigenarregister” för att "kartlägga allvarlig brottslighet och nätverk kring dessa”, men det slutade med att man kartlade nästan 5 000 personer, varav drygt 1 300 barn. Det räckte att du var rom.

Man skall minnas att @moderaterna i Malmö konsekvent motsatt sig inrättandet av ett romskt kulturcentra (och då blivit beskyllda för rasism, surprise) och påpekat riskerna, som vi nu ser resultatet av: https://t.co/VgYrd1UfM1#svpol

Moderaterna tar tillfället i akt att skryta med att de faktiskt motsatt sig inrättandet av ett romskt kulturcentra.

Det bådar inte heller gott.

Vi lurar oss själva om vi tror att alla dessa som utövar eller är indragna i parallella rättsordningar har valt bort Sverige, att famnen alltid varit öppen för dem.

Socialarbetaren i Södertälje:

”Så här har det fungerat hur länge som helst. Varför uppmärksammas problemet först nu? Det används för att säga att invandring borde stoppas. Det används av Polisen som vill ha mer resurser. Folk som bor i de här områdena är inte idioter. De fattar ju att de bara blir brickor i ett spel. De känner sig utnyttjade.”

Så vad är lösningen?

”Se dem som människor. Förorterna är inga reservat. Det här handlar om svenskar. Fråga dem vad de behöver, fråga dem varför de inte litar på myndigheter.”

Samhället har ett ansvar.

Samhället måste bygga förtroende.

Samhället – i alla dess delar – måste förstå hur farlig den här utvecklingen är.