BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag vet inte vad som kommer att bli utgången av rättegången. Det jag däremot vet är att polisen lät nazisterna slippa undan under lång tid, med en liberal attityd som aldrig verkar tillgänglig när de gör gränskontroller. Jag vet att mitt förtroende för rättssystemet, som aldrig har varit särskilt högt, sjunker och sjunker för varje terroraktion mot flyktingboenden som avskrivs för att "misstänkta saknas". Jag vet inte vad som kommer att bli utgången av rättegången i veckan. Däremot vet jag hur mycket av rasistiska övergrepp, hot och våld som aldrig blir rättegångar. Jag vet att utredningen av sexuellt utnyttjande mot två flyktingpojkar har lagts ner. Jag vet att hälften av mina vänner lever under ständiga hot från nazister på grund av deras aktivism och att polisen bemöter deras rädsla med, om man har tur, obryddhet och i värsta fall hån. 

Malmö. Vi lovade att försvara dig, efter det som hände den där 8 mars-natten. Vi lämnade blommor utanför sjukhuset och sörjde över de ungdomar vars liv hade hotats.  Men vi visste också att attacken, även om den drabbade människor, var riktad mot en rörelse och att vi alla var osäkra. Denna stad skulle aldrig få bli nazisternas. Vi skulle aldrig behöva vara rädda i vår egen stad. Ändå var jag tvungen att undvika Triangeln för några dagar sedan, för att det nazistiska medborgargardet Soldiers of Odin hängde utanför för att skrämma och hota alla oss som är ett problem i deras hatiska världsbild. Ändå sitter Dan Parks affischer uppe på elskåpen igen, fast hans rasistiska budskap gång på gång har dömts till hets mot folkgrupp. 

Malmö. Här stod vi, tillsammans upp, för rätten att få leva i staden. Tack och lov så överlevde ungdomarna som attackerades. Men jag hoppas att ingen skall behöva dö för att vi skall bli 10 000 som demonstrerar igen. Rättsstaten har aldrig varit en självklarhet för oss som drabbas av rasism, homofobi och kvinnohat. Men det senaste årets ignorans av staten gentemot den rasistiska och nazistiska terrorn gör att vi går ännu mer osäkra. Rasisterna märker att de kan göra vad de vill utan följder. Och om inte vi går ihop tillsammans så kommer det att vara deras våldsbudskap som bestämmer över den staden där vi har våra liv, våra barn, våra förälskelser. 

När Soldiers of Odin stod utanför Triangeln visste jag inte vad jag skulle göra. Inte heller har jag vetat vad jag ska göra de helger under våren när nazister gick runt och slog ner ickevita i Stockholm. Jag är en rökare med klackskor. Jag kan varken slåss eller springa. Jag är rädd. Men jag vet att det finns andra som har skäl att vara mycket räddare. Människor utan papper, romer, kvinnor med slöja kan bli slagna utan att etablissemanget bryr sig, eller att media bevakar. När de utsätts för mordförsök går inte 10 000 människor ut på gatorna. Vi som fortfarande har rörelsefrihet i staden är också vi som är ansvariga för att garantera tryggheten i Malmö. Vi, alla antifascister, måste vara närvarande på gatorna, i grupp så att ingen riskerar att drabbas av nazisternas våld. Vi måste följa upp brotten och anklaga de ansvariga. 

Så länge de som bränner flyktingboenden och romska tältläger går på fri fot accepterar Sverige rasistiska mordbränder. I Argentina demonstrerade vi utanför militärernas hus, tills de dömdes för de mord de hade utfört under diktaturen. Vi skrek: om inte rättvisan finns, finns aktivismen. Vi skrek: om inte rättvisan finns, finns avslöjandet. Jag känner nu, att det är dags att översätta slagorden till Sverige. För så länge någon utsätts för rasisters våld i Malmö, är det inte en trygg stad. Och tills det är en trygg stad är det vårt politiska ansvar att göra den till säker.