När tweeten efter ett tag raderades ersattes den med att Per Gudmundson skrev:

Rasisternas kejsare är naken och full.

Irena Požar föddes år 1992 i Sarajevo i Bosnien och familjen flydde när kriget bröt ut samma år. Požar är idag chefredaktör på Veckorevyn och kolumnist i Expressen, med tydlig feministisk och antirasistisk profil. Förra året blev Pozar utnämnd till "Årets journalist" av Sveriges Tidskrifter med motiveringen att hon levererar tung journalistik som varvar "granskningar av våld i nära relationer med lika ambitiösa sminkguider", och just nu jobbar hon på en bok om backlashen mot metoo. Men för Gudmundson är Požar mest en invandrare.

Gudmundson föddes i slutet av 60-talet och är ledarskribent och ansvarig utgivare på den havererade högersajten Bulletin. Han har tidigare jobbat i flera år på Svenska Dagbladet och sedan som presschef på Kristdemokraterna som en del av Ebba Buschs närmaste stab.

Gudmundsons journalistiska gärning är att med noga valda ord vräka ur sig svepande meningar om hur Sverige förändras genom invandring och invandrare i sig. Genom att använda sig av rasistisk hörsägen och termer som "avvikande beteenden" och "ohygien" målar han gärna upp bilden av en tyst majoritet svenskar som starkt ogillar invandrare, och om det finns ett problem eller en konflikt kommer han alltid att blåsa upp den i sina spaltmeter.

I februari publicerade Gudmundson en minst sagt tydlig text som helt och hållet utgick ifrån upprörda kommentarer i en haveristisk Facebookgrupp för boende i lyxkvarter i Vasastan, där EU-migranter enligt Gudmundson blir skälet till att "Sverigedemokraterna kommer att gå fram kraftigt i valdristriktet Gustav Vasa". Men Internet är inte verkligheten, och tangentbordskrigare hittar på av rent strategiska skäl.

När Dagens ETC granskade Gudmundsons text om EU-migranter i Vasastan framkom det att han mest ljög och överdrev. I en annan text kräver Gudmundson att frågan "Vad är det för fel på våra förorter?" måste få ställas, där ingen så klart hindrar honom. Under våren har han skrivit texter som "Risk för permanent blodbad i förorten", "Ghettofieringen fortsätter i Malmö" och "Invandrarpartiet Socialdemokraterna?".

Att invandrare och invandring skulle ha lett till någon form av iq-inflation är egentligen del av samma vit makt-idéer och linje som Gudmundson annars driver, men med snäppet högre volym på högtalaren. Med sin tweet om Požar glömde Gudmundson att nyhögern har bytt strategi – den cyniska och syrliga vardagsrasismen ska lämnas outsagd men alltid antydd. Med några öl under västen återkommer Gudmundson med flytande självförtroende och redo att basunera ut det som han annars lägger band på för sina 10 000 följare på Twitter. Det är självklart så att rusdryck inte skapar något som inte redan fanns där, oavsett putslustiga formuleringar och stofilaktiga hänvisningar till forna dagar.

Lagom ironiskt är väl att Gudmundsons blogg har beskrivningen "svenska och internationella händelser sett genom en onykter dimma". Hänvisningen till Stig Strömholm i tweeten är konstig, Strömholm skriver fortfarande för bland annat Svenska Dagbladet. Här verkar Gudmundson mest ha valt sin favoritgubbe att ställa mot en yngre kvinnlig journalist som han inte gillar.

Konsekvenserna av det som hänt är viktigare än det som hänt. Daniel Swedin, politisk chefredaktör på tidningen Arbetet, skriver på twitter att Gudmundsons rasistiska utspel kommer att leda till att fler ur etablissemanget kommer att säga samma sak, och relativiserandet började nästan omedelbart när moderaten Henrik Sundström skrev att han "kanske inte hade uttryckt så" men att han "saknar ett antal Stig Strömholm i offentligheten".

Rasismen lämnas okommenterad. Rassetrollen har fortsatt att kopiera Gudmundsons tweet för att bombardera både Požar och andra med samma formulering, och Gudmundson hyllas av samma anonyma hejarklack för sin modiga och öppna rasism.

Antimänsklig debatt är farligare än invandring. Det spelar egentligen ingen roll om Gudmundson gör någon grandios eller spektakulär ursäkt, och det är nog mer troligt att han kommer att försöka finta bort sin kommentar om Požar med att han mår dåligt på något annat sätt.

Detta alldeles oavsett vilka åsikter som han egentligen hyser och vilken gemensamma berättelser om samhället som han vill att högern ska samlas kring.

Troligtvis kommer han att fortsätta precis som vanligt, med att skriva och leda Bulletin och nyhögerns fortsatta kamp för att göra fler arga på invandrare.

Skillnaden ligger i hur vi andra väljer att möta och slå tillbaka rasismen.