Mest förvånande i historien är agerandet från det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons, som är högst politiskt ansvarig för kollektivtrafiken i Stockholms län. Han försvarade varken SL:s policy, föraren eller dennes rätt till raster och återhämtning. I stället menade Tamsons att förarens bön var ”oacceptabel” och lovade en utredning.
Kollektivtrafiken är ett politiskt viktigt område och en förutsättning för ett fungerande samhälle. Vi är många som är beroende av den för att kunna ta oss till och från jobbet, och för att kunna röra oss fritt. Busschaufför är ett samhällsbärande yrke, men det råder också brist på förare. Uppskattningsvis saknas 8 000. Från anställda och fackligt håll påtalas ofta att låga löner och tuff arbetsmiljö försvårar rekryteringen.
Genom decennier av entreprenader och låga anbud har yrket förändrats. Från att ha varit (oftast) offentliga och trygga tjänster har privatiseringen av kollektivtrafiken urholkat villkoren. De låga anbuden innebär att varje upphandlingsrunda riskerar ytterligare försämringar. Det skapar också stor osäkerhet kring huruvida man har jobbet kvar när avtalet löper ut. I vissa fall har förare tvingats söka om sina jobb på samma företag. I andra fall har fackligt aktiva och äldre fått gå, medan trafikföretagen i stället tagit in yngre timanställda för att pressa ner lönerna. Oftast innebär nya avtal även tajtare körscheman, högre tidspress, och tuffare schemaläggning av arbetstider. Det skapar stress i yrket.
Förutom stress och osäkra anställningsförhållanden anger många chaufförer hot och våld som ett tungt moment i arbetet. Det kan röra sig om allt från sexuella och rasistiska trakasserier till sönderslagna bussar och kroppsskador. Enligt Arbetsmiljöverket utsätts var fjärde förare för våld och hot årligen, och senast i våras larmade Kommunal om en eskalering.
Möjligen finns ett samband med den förändrade synen på yrket. Traditionellt var busschaufförer svenska män i strikta uniformer. Kopplingen till tekniken skänkte status och tyngd. Men med omstöpningen av oss från medborgare till kunder, har yrket transformerats till ett serviceyrke. Detta återspeglas även i sammansättningen av kåren, där kvinnor och personer med invandrarbakgrund utgör en växande andel. ”Bemötande” ingår numera i biljettpriset, på samma sätt som den klassiska flygvärdinnans vackra leende en gång gjorde.
Servicearbetare förutsätts stå till kundens förfogande inte bara genom tillgänglighet utan även känslomässigt. Kunden köper både en tjänst och en känslomässig vara, som ett äkta leende, omsorg eller förståelse. Det innebär att förarens känslor kommersialiseras, hen blir själv en del av den tjänst som resenären betalar för genom biljettpriset, och riskerar därmed att objektifieras och avhumaniseras. De flesta av oss som någon gång haft ett serviceyrke kan vittna om detta, och de aggressioner man dagligen får möta. Vi kan även berätta om behovet av rast, och vikten av återhämtning för att kunna ge ett fortsatt bra bemötande. Det kan även de flesta chefer inom servicesektorn.
Tamsons förefaller fullkomligt ovetande om detta. I ett rasistiskt drev mot en enskild person, som varken brutit mot några regler eller rutiner och som inte gjort något fel, visar Tamsons prov på djup okunnighet om SL:s egen policy. När Tamsons väl backar undan från det våldsamt rasistiska sammanhang som föranledde hans kraftfulla löften, vidhåller han fortfarande att föraren gett dålig service. ”Det finns skäl att misstänka att bemötandet i detta fall hade kunnat vara annat, men några formella fel har alltså inte kunnat beläggas”, skriver han på Facebook.
En servicearbetare och invandrad man förutsätts inte ha några behov av vila och återhämtning, inget andligt själsliv, eller några egna känslor överhuvudtaget.
Försöket att vinna poänger genom att utnyttja hatstormar mot svenska muslimer är oförsvarligt. Men Tamsons spelar även högt och ansvarslöst med en samhällsbärande och utsatt yrkesgrupp. Goda kommunikationer utgör en direkt förutsättning för ett modernt, fungerande samhälle, och om Stockholmsmoderaternas främsta verktyg för att manövrera politiskt i ett sådant är att angripa enskilda busschaufförer är man illa ute. Det är omöjligt att rättfärdiga, och utgör en förolämpning mot alla som dagligen håller igång Stockholms kollektivtrafik. Tamsons borde be om ursäkt och därefter skiljas från sitt uppdrag.
