Den 17 augusti bestämde sig en 24-årig man för att ”ta invandrare”. Han knivhögg tre personer i Norrköping och siktade på hals och huvud på sina offer för att snabbt kunna döda. I rättegången berättade han att han var inspirerad av Breivik. Han agerade rationellt och uträknat, enligt kammaråklagaren. Ändå dömdes 24-åringen till rättpsykiatrisk vård. Försvaret menade att dådet inte var rasistiskt, att det var vanföreställningarna som styrde knivhuggen. Tidigt på morgonen samma dag hade 24-åringen sökt psykiatrin men då inte bedömts som psykotisk. Inget hatbrott, slår åklagaren fast. Det låter så enkelt. Men för oss andra som har invandrad bakgrund, och för offren framförallt, känns det inte riktigt så enkelt. Effekten är skapad, sjuk person eller inte, hatbrott eller inte, enligt juridisk mening.
Jag menar inte att ifrågasätta fallet, man får förstås lita på den rättpsykiatriska bedömningen. Vad jag menar är att även ett vansinnesdåd kan vara rasistiskt, i effekten. Det kan till exempel trigga igång andra rasistiska brott, sprida rädsla bland icke-vita som faktiskt inte märker skillnad på om den som attackerar är psykiskt sjuk eller inte. Därför kan inte mordförsöken i Norrköping bara avfärdas genom att säga att förövaren var psykiskt sjuk. Självklart ska inte den sjuke förövaren bestraffas, han ska givetvis få vård. Men det samhälle som erbjudit rasistiskt tankegods till vanföreställningarna får inte undslippa ansvar.
Generellt tenderar man att minnas även friska rasistiska vita förövare som sjuka. Man struntar till exempel fortfarande i att Mangs fick fängelsestraff, vilket betyder att han inte var galen, att han inte var otillräknelig vid de rasistiska dåden. Mangs minns man fortfarande som en ensam galning, fast många fler står bakom hans ideologi: det är för många flyktingar i det här landet.
Och som om en människa med psykisk sjukdom eller personlighetsstörning inte kan ha politiska åsikter! Som om en person som har psykisk sjukdom aldrig kan tas på allvar.
Psykiskt sjuka är inte överrepresenterade i våldsbrott, om inte droger är inblandade. Ingen av våra värsta rasistiska mördare i Norden, Mangs, Ausonius och Breivik, var psykiskt sjuka när de dödade. De fortsätter hysa sina åsikter i fängelset, Breivik skickar hyllningsbrev till Mangs som i sin självbiografi öppet talar om sin rasism och hyllar Hitler. Det rörde sig inte om några vanföreställningar, det var helt enkelt vanliga rasistiska föreställningar. Psykiatriseringen av rasism handlar om att resten av samhället vill slippa känna skuld. Det handlar om att Bert Karlsson ska slippa känna något som helst ansvar för Lasermannen, att Fremskrittspartiet ska slippa ta ansvar för Breiviks tankegångar, att Sverigedemokraterna ska slippa ta ansvar för Trollhättanmördarens rasism. Hellre skyller man då på en redan utsatt grupp: de med psykiska besvär. De som sjukvården och politikerna redan har svikit. De som saknar röst i samhället.
Snart kommer diskussionerna om Trollhättanmördaren igång. Var han psykiskt sjuk eller inte? Det blir väl för tröttsamt att fokusera på hans rasism, eftersom ett sådant fokus skulle kräver förändringar i samhället. Oavsett vad man kommer fram till är det viktigt att komma ihåg att ingen psykisk sjukdom kan förklara rasism. Psykiatern Ulf Åsgård påpekade redan angående Lasermannen och Ny Demokrati att människor som är psykiskt sköra är mer mottagliga för samhällets politiska vindar. De är kanske till och med mer i takt med samtiden än andra. Och vi har ett samtalsklimat som ligger så nära vanföreställningar att en psykiskt belastad person kan ha svårt att dra gränsen. Tror den gör något som alla andra vill, men inte vågar.
Klart man vill benämna rasism som något psykiskt sjukt, och placera rasistiska våldbrott hos de sjuka. Det är bekvämt, vi andra slipper ansvar. Men det är en grov förenkling av verkligheten. Och även om en person befinner sig i svår psykisk sjukdom vid ett rasistiskt brott, som 24-åringen i Norrköping, så kan den psykiska sjukdomen bara förklara våldsbrottets aggressivitet och uttryck, rasismen står samhället för.
Så sluta prata om ett ”nytt 90-tal”. Prata om 2015. Prata om Yazan Malosh som bara var 18 år när han mördades för någon månad sedan i Söderhamn. Enligt polisen kan det inte uteslutas att förövarna hade främlingsfientliga åsikter och rasistiska motiv. Familjen hade bara bott i Sverige ett år. De hade nyligen kommit från krigets fasor i Syrien. Till detta.
Rasism är ingen vanföreställning. Den äger rum här och nu och alla vi ser den och hör den.
