Orsakerna till det akuta läget för det som ryms i titeln – livet på vår enda planet – är klimatförändringar, överexploatering och förluster av livsmiljöer. Den främsta anledningen är vårt livsmedelssystem, som driver på förlusten av biologisk mångfald.

Jag vet inte hur många gånger vi fått budskapet att det är allvarligt, men inte kört. Man ser hur forskarna och miljöorganisationerna desperat försöker framföra att läget är akut, men samtidigt ge människor det hopp de behöver för att inte ge upp. Ändå agerar vi inte. 

Även i år lyder budskapet så. WWF:s generalsekreterare Gustaf Lind säger att det krävs en enorm kollektiv ansträngning, men avslutar med orden ”men än är det inte för sent, utan det är fortfarande möjligt!”. 

Och ja, det är det ju. I teorin. Men i praktiken ser det mörkt ut. Regeringen har minskat miljöbudgeten kraftigt. I årets höstbudget satsas tre gånger så mycket på fossila bränslen som på klimat och natur, och anslagen till skydd av natur dras ner med nästan en halv miljard. 

Förstår regeringen att biologisk mångfald inte är frivilligt flum, utan en fråga om överlevnad? 

WWF skriver så här: ”När ekosystemen skadas minskar förmågan att förse oss med de tjänster vi behöver – så som ren luft, rent vatten och mat.” Det är en mening som säger så mycket. Dels att det handlar om luft, vatten och mat – överlevnad. Dels att vi ser på dem som tjänster som naturen ska leverera till oss. 

Vi måste tänka om. Vi måste ställa om. Tiden för det är nu.