Studieförbunden har blivit en ”skattefinansierad guldgruva för skrupellösa”, skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Så nu måste politikerna agera på ”forskarnas larm” om dessa ”kravlösa miljöer” som seglar under ”förment god flagg” och lockar till sig ”förslagna och gränslösa”.

Minst lika uppbragt är Carolin Dahlman som känner att ”blodet kokar” och i Bulletin vänder sig direkt till Folkbildningsrådet, som på uppdrag av riksdagen varje år hanterar runt två miljarder kronor: ”Skäms! Det är våra pengar ni har slarvat bort.”

Men vad är det forskarna har att komma med?

Bevisen läggs fram på debattplats i Dagens Nyheter. Där formulerar de – Magnus Ranstorp, docent vid Försvarshögskolan, Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan, och Aje Carlbom, biträdande professor i socialantropologi – sitt case. För att genast ställa drastiska krav.

Nu är det dags att täppa igen ”slukhålet”, nu måste de bedrägliga studieförbunden genomgå ett ”rejält stålbad”. Systemet är ”bortom räddning”. Situationen är till och med värre än befarat.

Bevisen?

Måste väl vara solida, med tanke på de kategoriska slutsatserna.

Bedöm själv:

”En individ med lång bakgrund inom studieförbunden bedömer att omkring 60 procent av studieförbundens totala verksamhet är fusk. En annan studieförbundsveteran uppskattar samma siffra till omkring 70 procent av verksamheten. Vi uppfattar dessa individer som mycket insatta och trovärdiga och deras uppgifter skulle medföra att fusket inom studieförbunden överstiger en miljard skattekronor per år.”

Ja, det är allt.

Två individer.

Två individers gissningar.

Forskarna förvandlar dessa till något obestridligt – och till en rekommendation att minst hälften av den svenska folkbildningen genast måste upphöra.

Alla som betalar skatt är nog ense om att att vi inte ska strössla medel hur som helst, särskilt inte till verksamheter som har svårt att klara demokratiska grundvärden, men när personer använder sina titlar för att ge tyngd åt anonyma, spektakulära anklagelser…

Då blir resultatet något annat.

Forskarna agerar som aktivister.

Det handlar om ideologiproduktion.

Och vi har sett det tidigare. Som i den rapport om svensk islamism som Carlbom var medförfattare till. Som i Ranstorps ständigt pågående kampanj att bekämpa vad han alltid beskriver som en kraftig underström av islamism, men som han ofta har svårt att skilja från islam – och från muslimer.

Ändamålen helgar medlen.

Lek med tanken att forskare inom något annat fält presenterat en lika tunn framställan. Kanske en klimatforskare. Rabalder och kölhalning. Men anklagelsen om att enorma summor går till islamister slinker inte bara igenom, den blir till sanning.

Inte en enda kritisk fråga dyker upp på konservativa ledarsidor.

Det gör det aldrig när Ranstorp är i farten.

Lifvendahl skriver att politikerna är fast i den ”bisarra tanken att bildning förutsätter högt skatteuttag och offentlig finansiering”, att idén om en folkrörelse är ”lika drömsk som en ljuv sommarnatt”.

Dahlman ser vad vi får för våra miljarder till förbunden – 260 000 studiecirklar, 375 000 kulturprogram – men är inte imponerad:

”Om man verkligen vill att folket ska utbildas bör man väl nå betydligt fler av Sveriges tio miljoner invånare? Nu finns risken att det inte blir folket – utan blott en mindre skara studiecirkelentusiaster – som får del av bildningspengarna.”

Hon har ett eget förslag. Internet. Det är ju gratis. Det är modernt. Folkbildning? Nej, usch.

”Den är en grammofonskiva i en tid när vi andra lyssnar på Spotify.”

Ranstorp bekräftar dem, han ger dem allt de vill ha.

Och vad de vill ha är minsta lilla skärva till argument som kan binda ihop åsikterna att mångkulturalism är skadligt med att utbildning sköts av lärosäten, det vill säga en meritokrati som inte ska kunna förbigås av arbetare med kunskapstörst.

Islamofobi. Klassförakt.

Den potenta kombinationen kan sälja vad som helst.