Magen kurrar. Jag har svårt att hålla ögonen öppna. Varför är alla runt mig så irriterande?
För första gången i mitt liv deltar jag i fastan under Ramadan. Till en början är det svårt. Jag är konstant hungrig och kan inte fokusera. Dessutom betyder det att jag inte dricker kaffe på dagarna. Varför utsätter jag mig för det här?
”Jag fastar också”, säger en person som jag ska träffa på en fika. När vi inser att ingen av oss dricker kaffe just nu, skrattar vi. Vi bestämmer oss för att bara sitta och prata. Det blir ingen cappuccino. När alla andra klinkar med teskedar och porslinskoppar, har vi bara vårt samtal i fokus. Jag känner mig mer säker på att jag kommer klara 30 dagar. Jag är inte ensam.
Fastan är inte bara religiös. Det är också en gemenskap.
Jag ler när jag ser att andra fastar, för de är i samma situation som mig. Trötta för att de går upp tidigt för att äta. De bara längtar efter att få tugga på något, känna att magen blir full. Men också för att kunna äta iftar när solen har gått ner – alltså bryta fastan – tillsammans med andra. Oftast blir det en mikrad matlåda på kontoret för mig. Eller en mikrad matlåda i köket hemma.
Vi är inte ensamma om att avstå att äta på dagarna. Det finns över en miljard människor som är muslimer i världen. Föreställ dig familjer som äter middag när mörkret faller i Santiago, Kuala Lumpur och Detroit. Förutom dadlar, kommer muslimer bryta fastan med empanadas, makloubeh och biryani. Varje kultur har sina egna Ramadantraditioner. Det kanske till och med är någon som har sill och potatis på matbordet.
Världen är större än Sverige, och när vi öppnar ögonen för det kan våra liv bli rikare.
Mina vänner i östra Jerusalem delar videor på Instagram där tiotusentals människor står på Al Aqsa-moskéns torg och ber tillsammans. Det är den tredje heligaste platsen för muslimer. På kvällen sitter de på picknickfiltar och äter mat på samma mark.
Fastan är en solidarisk handling. Poängen är att känna med dem som har det sämre än dig själv. När jag nästan sjunker samman på eftermiddagen utan koffein, tänker jag på eleverna i svenska skolor som äter hela dagens måltider på skollunchen. För att familjen inte har råd att äta på kvällarna. När min tomma mage blir som mest outhärdlig, tänker jag på de barn som jag ser bo på gatan varje gång jag åker till Bangladesh. Att få i sig så lite näring, hur kan en människa leva så? Hur kan vi tillåta det? När matoset från restaurangerna i Stockholm ger mig mina jobbigaste cravings, då tänker jag på familjerna i Gaza. De bryter fastan på långbord omgivna av de ruiner som en gång har varit deras hem. Det finns ingen säker plats i Gaza längre.
Det är att låta kroppen fysiskt uppleva empati. Det är ett bokstavligt medlidande.
Om de klarar av att avstå från att äta, varför skulle inte jag?
Det handlar inte om att tänka, utan att känna. Det är att låta kroppen fysiskt uppleva empati. Det är ett bokstavligt medlidande.
Det får mig att ställa frågor som jag inte tänker på så ofta. Varför finns fattigdom? Hur kan en procent av världens befolkning äga mer 95 procent människorna i världen? Kan en fri marknad verkligen göra världen en mer jämlik plats?
Jag kanske blir mer övertygad socialist än muslim.
Det är många som skänker pengar under Ramadan, och reflekterar över hur de kan bli bättre människor.
Tajmingen för Ramadan är dessutom speciell i år. För den sammanfaller med den kristna fastan som avslutas vid påsken. Kristna som fastar tänker på Jesus som frestades av Djävulen.
Jag känner själv att jag frestas av Djävulen varje gång som någon ställer fram bullar nära mig. Not today, Satan.
”Men jag är inte så religiös”, säger jag när jag berättar för de som inte fastar. Jag försöker förklara att jag växte upp i ett ateistiskt hem. Det är som att jag inte vill bli förknippad med andra muslimer. Det är en sorts internaliserad islamofobi.
Men det hände mig någonting när jag var på Västbanken i tre månader. Att konstant umgås med människor som har tron med sig. I Sverige känns det ibland som ingen har någon religion, för vi utgår inte från tron när vi pratar om vår förståelse av världen. De flesta svenskar säger ju något i stil med: ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på någonting.”
Utanför Jerusalem i Palestina ligger en by som heter Nabi Samwil. När jag är där i början av december har den israeliska militären precis rivit ett hus. Solen är på väg ner och målar himlen orange och jag står på bråte och spillror av ett hem. Försiktigt placerar jag ena foten framför den andra på stenar som en gång var någons vardagsrumsväggar. Familjen har kunnat rädda kylskåp, frys och garderob. Det är en enorm orättvisa, och jag har svårt att hålla frustrationen inne. Om jag blir upprörd, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara palestinier och gå igenom det här.
Jag går fram till en av husägarna som håller på att röja upp bland familjens tillhörigheter. Han har svårt att lyfta ögonen från marken. Jag skakar hans hand och säger hej. Jag kommer inte på något mer att säga än ”I’m sorry” och viftar med handen över spillrorna av hans hus. Han pekar mot himlen och rycker på axlarna. Jag frågar: ”Allah?” Han svarar ”Ya Allah.” Det är i Guds händer.
Det är en av många palestinier jag har träffat som sätter sitt hopp till Gud. Vem annars ska stoppa det som de drabbas av varje dag? Är det verkligen så farligt att tro?
Nu när jag är i Stockholm igen har jag varit på fredagsbönen i moskén två gånger. Det är vackert att människor med ursprung i så många olika länder samlas på samma ställe. Personen som böjer sig framför mig kan vara min ideologiska fiende. Framför honom kanske det sitter en person som han aldrig skulle vilja umgås med. I den här stunden har vi något gemensamt: att vi är lika hungriga. Men också att vi är här och ber tillsammans. Snart kan vi äta igen. Vi behöver inte vara rädda för människor som tror på något.
På söndag är det Eid-al-fitr när Ramadan tar slut. Det är årets största muslimska högtid. Jag har aldrig fastat, men i min familj har vi alltid firat Eid. Precis som det går att fira jul utan att tro på Gud.
Det är en höjdpunkterna på året för flera hundratusen svenskar. Jag ser fram emot att klä upp mig i min panjabi som jag köpte i Dhaka. Att äta tillsammans med andra, och att ge pengar till barnen som jag träffar på månadens sista iftar. Den här gången får jag inte glömma att ta ut kontanter.
Efter 30 dagar av att undvika mat på dagtid, har jag lärt inte bara lärt mig mer om islam. Jag har lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Jag förstår att maten vi sätter på bordet inte bara är mat, det är ett privilegium. Vi tar maten för givet. Men också vår trygghet. Även om jag inte skulle tro mer på Gud nu, tror jag ännu mer på människan. I slutändan har vi bara varandra. Gemenskapen. Det är värt att vara hungrig för.
