Men det är långt ifrån bara här man organiserat sig för att en gång för alla komma till rätta med bolagets metoder. För kabinpersonalens del sträcker sig samstämmigheten över 21 länder och 86 flygbaser.

Man har, med all rätt, fått nog. Ryanair har, ända sedan de grundades, haft som grundinställning att göra stora vinster på sina arbetstagares bekostnad. Om detta av outgrundlig anledning passerat någon blir det särskilt tydligt nu.

Bolaget skriver i sin delårsrapport att ”vi förväntar oss fler strejker under högsommarperioden eftersom vi inte är beredda att gå med på orimliga krav som kommer att äventyra antingen våra låga priser eller vår högeffektiva modell”.

Vad det är som känns så fruktansvärt orimligt för nämnda bolag att gå med på är lite svårt att förstå, för i den 34 punkter långa kravlista, som har lämnats till bolaget från en rad fackförbund i branschen, finns krav om villkor som de allra flesta i arbetslivet tar för givet och som också andra lågprisbolag klarar av att leverera.

Som exempel vill de anställda ha skälig lön, förutsägbara arbetstider, sjuklön, mat och vatten på och i anslutning till de flighter man arbetar på, rimlig vilotid och avtal som följer de nationella lagar som gäller för arbetstid och arbetsmiljö i det land man arbetar i. Anställda vill också att de inte längre ska tvingas att öppna ett irländskt bankkonto för att få lön.

Men det är inte bara rena villkor som berörs i konflikten. Representanter för kabinpersonalen beskriver en arbetsgivardriven kultur i vilken anställda pressas och hetsas till att sälja tjänster och varor och hur de som i bolagets mening misslyckas med detta systematiskt görs till åtlöje inför sina kollegor.

Man vill också sätta stopp för det sjukanmälningssystem som råder idag, som gör att anställda vid sjukdom tvingas åka till kontoret på flygplatsen och fylla i en lång bolagsintern försäkran om att man inte är kapabel att flyga, trots att läkarintyg inte behövs förrän efter andra dagen. I försäkran, som går till chefen, ska den anställde beskriva sina symptom, vilken sjukdom det kan tänkas handla om och varför det ändå inte går att flyga. Oavsett basland beskrivs företaget som lika dåligt.

Facklig organisering tilläts, både chockerande nog och samtidigt inte alls chockerande, för anställda i Ryanair först i slutet av 2017. Sedan dess har man på olika håll försökt förhandla med arbetsgivaren – så även i Sverige, där SPF nekats förhandlingar eftersom bolaget inte accepterat de av facket valda förhandlarna. Martin Lindgren, ordförande för SPF, uttrycker sig besviket om utvecklingen i en intervju i Expressen inför den kommande strejken: ”Man har konsekvent i åtta månaders tid vägrat att träffa SPF med de representanter vi väljer.

Att de skulle ändra sig med några dagars varsel känns osannolikt, men vi hoppas naturligtvis på det”. Här handlar kampen om att teckna kollektivavtal, som liksom i övriga länder, bland annat ska reglera en bra pensionslösning, sjuklöner, ersättning för olika utlägg och bestämmelser om arbetstid som rimmar med de som finns i lagen.

För ett par veckor sedan kunde medier rapportera om svenskar som strandsatts i Rom efter att deras flyg ställts in till följd av strejkande Ryanairpersonal. Det blev, enligt uppgift, en lång bilresa hem för de ledsna och besvikna resenärerna.

Tråkigt, måhända. Men det måste ändå anses både ohållbart och oförsvarbart att, i det fall man nu måste flyga, välja bolag som alltjämt är känt för två saker: billiga biljetter å ena sidan och dåliga arbetsvillkor å andra sidan. Att köpa en biljett av Ryanair är som att köpa grisen i en genomskinlig påse.