Alla har vi tvingats bli rättshaverister eller förlora våra rättigheter. 

Glöm den tid då man gick till doktorn och frågade försynt vad det var för fel på en, för att sedan kunna förlita sig på svaret. Idag måste man ställa sin egen diagnos och driva igenom rätten till en remiss, annars är det risk att man får svaret ”Det är inget fel på dig, ta en huvudvärkstablett” av en nätläkare, för att dö några veckor senare i cancer. 

Glöm den tid då man kunde förlita sig på att staten ordnade med skolplats till barnet i den närmaste skolan – idag måste man själv ta ansvar, och skyll dig själv om du inte ringer och överklagar, för det gjorde grannen och han tog din plats. 

Samhället har dragit sig tillbaka. Det är inte längre en stor enhet, en storebror som kommer att se till att alla har det bra, bara en massa små stolar som det är alltför lätt att falla mellan. Kvar är våra rättigheter som ett skal, men för att få tillgång till dem måste du själv vara aktiv.  

Försäkringskassan utförsäkrar dig utan att bevilja personligt möte, Polisen lägger ner ditt ärende utan att förhöra misstänkt, ditt barn hamnar i problem men socialhandläggaren har tappat bort din orosanmälan, färdtjänsten kommer inte, assistansen beviljas inte då du kryssat i fel ruta på ansökan, värden vräker dig på grund av en borttappad räkning och Kronofogden är efter dig på grund av någon kräm du köpte på Klarna, ditt barns skola läggs ner och ersätts med en friskola driven av en sekt som pratar engelska, datorn du köpte fungerar inte och företaget säger att det är ditt fel, resan blev inställd och du får ingen ersättning står det i ett mejl från adressen noreply, och det enda du kan göra är att processa. 

Processar du inte är du körd. Du hamnar sist i kön, längst ner i högen, direkt i trash foldern. Du blir ingen. Trampad på, om och om igen. Samhället kommer inte hjälpa till, det är upp till dig. Allt är upp till dig. Ju mer du faller offer för, desto starkare måste du vara. För även om du har rätt kommer du inte att få rätt om du inte säger något.

Så alla processar. Från våldtäktsmannen som blivit outad till presidenten som inte vill avgå, patienten som blivit felbehandlad och aktivisten som inte fått gehör. Alla tar de till juridikens hjälp när politiken inte räcker till. Klaga och överklaga, stämma och bestrida.

Till slut blir rättshaverist det naturliga sättet att vara på, därför att de som inte klarar att processa går under. Och vi får en befolkning som vässar sina armbågar och sina tungor. En osympatisk befolkning, som hotar med polisen och att ringa chefen vid minsta motgång – för att de inte kan annat, för att rättshaveristen är den trasiga välfärdsstatens avkomma.