Oljekrisen 1973 inträffade under en period på 1970-talet då priserna på olja gick upp mycket drastiskt. Detta föregicks av oktoberkriget 1973 mellan å ena sidan Egypten och Syrien och å andra sidan Israel. OPEC-länderna vägrade att exportera olja till stater som hjälpt Israel i oktoberkriget. Energin skulle sparas, och man började debattera alternativa energikällor. Men vart tog den debatten vägen? Hur mycket har egentligen satsats på till exempel solproducerad el sedan dess? Bakom oss har vi 50 förlorade år.

Den ekonomiska följden av oljekrisen blev att den mer eller mindre permanenta högkonjunktur som pågått i västvärlden sedan andra världskrigets slut dalade ner i en lågkonjunktur som kom att pågå några år in på 1980-talet.

Vi vet alltså att svaret på en inflation som är driven av skenande energipriser är att öka den lokala självförsörjningsgraden av el och att den ska vara förnybar.

Så vad händer när räntan chock-höjs? Det blir dyrare för såväl hushåll som företag att låna till att göra omställningen. Ett hushåll som kanske länge gått i tankar att installera solceller på sitt villatak, eller ett företag som planerat inköp av grön teknik, drar sig kanske för att låna till de investeringarna just nu för att kostnaden för de befintliga lånen har i ett slag fördubblats.

(Men låt mig slå ett slag för att göra det ändå: Energikrisen gör att både energieffektiviseringar och solceller är extremt lönsamt de närmaste åren. Räntan är ju inget problem om du får bra betalt för såld solel.)

Vilken debatt ser vi i medierna om detta, vilken analys? Jo, det är vinklar som: ”Förhandla lånet”, ”Flytta lånet till en bank med bättre ränta", ”Stirra dig inte blind på listräntan utan håll koll på snitträntan”…

Den röda tråden i kritiken mot Riksbanken är att räntehöjningen kommer för sent – och det är dessutom konsekvent den enda kritiska fråga som medierna ställer till riksbankshchefen Stefan Ingves. I SVT-programmet Ekonomibyrån får Ingves frågan om den drastiska räntehöjningen var ett tufft beslut att fatta och han svarar nej. Han säger i samma intervju att energipriserna visserligen stiger i världen, och att kriget i Ukraina är en faktor, men lägger till att alla priser stiger i Sverige, oavsett det, och då måste han ”dra i räntespaken”. Men det måste han faktiskt inte.

Vad händer nu? En halv miljon svenskar kan tvingas byta bostad om räntekostnaderna dubbleras jämfört med idag, visar en ny mätning från SVT/Novus. Räntehöjningen driver oss mot lågkonjunktur och ökad arbetslöshet. Människor drar nu in på icke livsnödvändig konsumtion, vilket drabbar handel, hotell, restauranger…

Idag lever redan vart femte hushåll i Sverige utan marginaler. Vad ska den ensamstående föräldern i ett lågbetalt vård- eller serviceyrke dra ner på – och hur ska hen ha råd att bo och skaffa mat på bordet åt barnen om hen blir arbetslös?

Penningpolitiken, som Riksbanken styr, fixar inte problemet. Det kan istället finanspolitiken göra som styrs av regering och riksdag. Vi är sent ute och det går inte blixtsnabbt att åtgärda: Men det som behöver göras är att införa funktionella statsfinanser, där staten frågar sig vad landet behöver i form av grön energi, bostäder, vård, rättsväsende och så vidare – och öppna plånboken!

Tyvärr har inte den avgående regeringen insett detta (förutom under pandemin) och vi kan räkna med att den förmodat tillträdande blåbruna regeringen blir betydligt sämre.

Om vi har en utbudskris i energisektorn och samtidigt måste klara utsläppsmålen enligt Parisavtalet, vad är svaret? Självklart handlar det om att bygga ut den förnybara energin, i kombination med att minska konsumtionen av el, både genom att sluta slösa och genom tekniska effektiviseringar.

Vi kunde ha lärt oss detta redan på 1970-talet.