Ibland har jag stannat till vid vägkanten, gått några steg ut på åkern för att komma närmare, men då har den gett sig av längre bort. Jag skulle gärna vilja se den där röda fläcken på tranans huvud, den som alla tranor har. Den beror på att fågeln är skallig och att blodet syns där.
Jag är ingen fågelskådare, men jag noterar gärna fåglars närvaro omkring mig. I år verkar det som att en (eller kanske två) flugsnappare slagit sig ner i trädgården. Den sätter sig ofta så att den kan glo på mig. Jag har börjat heja på den. För ett antal år sedan hade vi på gården en flugsnappare som alltid brukade följa efter mig mycket tätt i trädgården. Den hoppade till närmaste gren intill mig eller satt begrundande på gärsgårn när jag pysslade runt. Sedan tog katten den.
Just nu har jag dagligt samröre med ett måspar som tagit sig friheten att bygga bo på vårt logtak. Honan sitter där och ruvar i solen. Hanen vaktar vid logknuten. Jag vet inte om även hanen ruvar. Tidiga morgnar, i tystnaden, kan det hända att jag plötsligt möts av ett öronbedövande skri från en ilsken hane så att jag hoppar högt. Men boet kommer jag inte åt, det är för högt upp och jag följer inte en grannes skrattande råd om att skaffa mig ett luftgevär. Jag skulle aldrig ha hjärta att driva bort en häckande mås.
För åtskilliga somrar sedan byggde ett måspar bo i den stora björken mitt på gårdsplanen, nära farstutrappen. Det blev ett tag nästan omöjligt att passera under trädet – jag sprang förbi med händerna viftande över huvudet. Så en dag syntes en nykläckt unge promenera på den tjocka björkgrenen. Då tyckte jag plötsligt att alla vedernödor varit värda att utstå.
Varför berättar jag det här?
Tranor är inte utrotningshotade, än mindre måsar, och inte heller flugsnappare. Jag berättar detta för att ge mig själv hopp. De här många banden som människor så ofta har till inte minst fåglar ger mig tilltro till människan själv. Vi vill inte vara ensamma, vi verkar vilja ha andra arter att vara nära. Människan är, som en biolog en gång uttryckte det, biofil: Vi hyser en kärlek till det levande omkring oss. Jag tror att den kärleken är genetisk.
I söndags satt jag och pratade med en 83-årig man på en veranda. Han hade svårt att röra sig. Ett dagligt glädjeämne bestod i att hälsa på skogsduvan som brukade slå sig ner på det stora fågelbordet. Han hade också haft några kråkvänner. Just det har jag faktiskt själv haft. På mina hundpromenader – vår hund är numera tyvärr avliden – tappade jag ibland hundgodis här och var när jag gav godis till hunden. En ruffig gammal kråka uppmärksammade det. Sedan följde den i månader efter mig och hunden när vi var ute och promenerade. Och saken är bara den att det där gjorde mig så oproportionerligt glad. När kråkan vissa dagar inte dök upp såg jag mig omkring och saknade den.
Ledartexter ska helst vara riktigt osande förbannade på någonting, och så bör det också vara. Om man idag skriver om flora och fauna går det oftast ett stråk av sorg genom ens texter: Den artutrotning som nu pågår är monumental och på de flesta sätt tyvärr oåterkallelig – den invasiva arten människa, eller i vart fall den civilisation vi är invävda i, går dödande fram i en sakta men säkert tystnade värld. Men om det är något jag märkt så är det att folk i gemen verkligen är oroade över detta. De sörjer det, de sörjer det djupt.
Praktiskt taget varje människa har något minne av något slags vänskap eller samspel med ett djur, kanske ofta från barndomen. Det barn som klappat ett lamm glömmer det inte. I långa loppet utgör de där vaga känslobanden ett enormt kapital – det är fel ord egentigen – för räddandet av all slags natur.
En fuktig sommar trodde jag nästan att jag blev god vän med en groda som brukade hoppa genom bladverken i rabatterna. Till slut sa jag, när jag såg den och jag tyckte att den tittade på mig, de där otroligt enkla orden som går som ett jubel genom skapelsen när de uttalas: Hej på dig!
Varje försommarkväll går jag och väntar på att få möta gårdens fladdermus, eller om det är fladdermöss. Jag tror att de bor någonstans ovanför vedboden. De kommer ljudlöst flygande mot mig i loftgången genom logen men väjer alltid, alltid i sista sekunden och lämnar mig häpet leende.
I lyckliga stunder, när miljökriser och klimatnödläge nästan förstenar mig, kan jag faktiskt tänka att vi har räddningen inom oss. Den som blir glad över att se en groda är en människa som det går att bygga ett grönare samhälle på.
