I ett annat hörn av journalistiken, långt från rökrutan, står ledarskribenterna. Ledarsidor är töntiga, kultursidor är creddiga, det är sen gammalt. Hierarkin uttrycks mellan raderna – som i att kändisar gärna skriver på kultursidor men inte skulle ta i ledarsidor med tång – och i spalterna. Min kollega Selma Brodrej skrev det till exempel nyligen på våra kultursidor.
Det gör mig inget att kulturjournalister har den uppfattningen. Men jag vill reservera mig mot bilden av att ledarsidorna avundsjukt sneglar på kultursidorna. Jag skriver tusen gånger hellre om klimatförändringar och demonstrationsfrihet än om vilken restaurang Victor Malm drack sitt naturvin på igår.
Om det är något jag är avundsjuk på är det kulturjournalisternas buffé av möjligheter: de är reportrar när det passar, men opinionsjournalister när de vill tycka något – det är ju bara att sätta etiketten ”krönika” eller ”kommentar” på texten. Dagen efter går det fint att agera neutral kommentator i radio eller genomföra en intervju, för att därefter skriva ledare – eller nej, förlåt, krönikor och kommentarer – igen.
Jag älskar kultur – det händer att jag efter en stark kulturupplevelse på riktigt tänker ”det är det här som är grejen” – men det är sannerligen inte synonymt med att älska svenska kultursidor. De gör förstås mycket bra. För mig råder ingen tvekan om att de är som bäst när de krokar i ett samhällsfenomen eller ett politiskt beslut, eller när de åtminstone skriver om något som berör fler än … andra kulturskribenter.
Lyckligtvis ser vi ofta kultursidorna skriva om politik, och tråkigt vore det annars. Jag hade inte velat vara utan Karin Petterssons texter om järnvägen och Gaza, Björn Wimans texter om klimatet eller Martin Aagårds texter om folkbildning och fascism. Och vad skulle Johannes Klenell göra om dagarna om politiken var ett, för honom, förbjudet område?
Kulturjournalisterna verkar alltså inte ha något emot att vandra in på politikområdet när det passar, så länge de slipper göra det under epitetet ledarskribent. Men när situationen är omvänd, det vill säga när ledarsidorna skriver om kultur, är inställningen inte lika liberal.
Selma Brodrej blir ”provocerad över att ledarskribenterna inte kan hålla tassarna borta från det de inte kan något om” och skriver att ”när ledarskribenterna ger sig in i kulturdebatten blir resultatet undermåligt”. Det finns såklart gott om exempel på undermåliga texter, både på kultursidorna och ledarsidorna, men innebär det att ledarskribenterna inte ska skriva om kultur?
Ledarskribenterna måste in i rökrutan, kulturskribenterna borde röka lite mindre.
Jag tror snarare att kultursidorna ska fortsätta att skriva om politik, och att ledarsidorna ska skriva mer om kultur – eller framför allt kanske båda parter borde lära sig av varandras arbetssätt och tonalitet. Ledarskribenterna måste in i rökrutan, kulturskribenterna borde röka lite mindre.
Om det är just meningslösa kulturdebatter om perifera huvudstadsföreteelser som är fridlysta för ledarskribenter – Brodrejs kritik riktade sig främst till en skum ledare i Aftonbladet om Björn Werners trendspaning om kulturkvinnor med yngre älskare – vill jag istället föreslå denna lösning: sluta med meningslösa kulturdebatter om perifera huvudstadsföreteelser.
Kulturskribenter som skriver bra om politik har jag redan gett en rad exempel på. Och flera ledarskribenter har, i andra änden, skrivit bra om kultur: till exempel Lisa Magnusson i DN och Lotta Ilona Häyrynen hos oss. Jag har diskuterat ämnen som kärlek, skönhetsingrepp och Tiktok-terapi, sådant som har stammisstatus på kultursidorna.
Men ledarsidornas töntstämpel sitter hårt. Häromdagen tyckte jag mig ana den i en intervju i GP, som Laura Ingemarsson gjort med artisten Jonas Lundqvist.
Ingemarsson frågar Lundqvist “hur det känns att vara ledarskribent” – en passning till att han begått etikettbrottet att vara en cool person som skrivit på en ledarsida. (Är det här Jonas Lundqvists kulturella död?)
Det var på vår ledarsida han skrev, men det var en kolumn, inte en ledare – kolumnister är fristående från tidningens linje och uttrycker sina personliga resonemang.
Kolumnen handlade om musik, studieförbund, ungdomsåren och Ulf Kristersson. Den var – är – ett fantastiskt exempel på vad som händer när man förenar kultur och politik: man får något annat, något bättre, än såväl navelskådande kulturtexter som torra ledartexter.
Jag anar att Ingemarsson tycker att det kan liknas vid pestsmitta att ha sin byline på ledarsidorna, och jag är inte förvånad över det: det är som sagt ingen hemlighet att kulturskribenter ogillar ledarskribenter (och tror att alla vill vara kulturskribenter) (skratt).
Men Jonas Lundqvist svarade bara att han skiter fullständigt i textens etikett. Han vill bara vara fri att skriva vad han vill, om det som är viktigt. Kanske hade både kultursidorna och ledarsidorna blivit bättre av en sådan inställning. Inte minst hade det räddat en och annan kattunge.
