Ledare: Rädsla för synlig fattigdom

När Tage Danielssons röst berättar om ”den medellöse pappan Harald Ljungström” vars barn trär japanska servettringar på hans näsa till Per Åhlins bilder och det börjar kännas lugnt och tryggt i mörkret är det få som funderar på vart kvinnan på kudden tog vägen när julrushen avtog framåt lunch. Vad hennes namn är. Vad hennes barn leker med.

I inledningen till Tage Danielssons berättelse om den unge Robin Hood vid namn Karl Bertil Jonsson, berättar han om en tid för länge sedan när det inte var någon skam att vara fattig – då fattigt folk fortfarande var synliga på gatorna. 40 år senare är det fortfarande fult att vara fattig – en skam för den enskilde som denna ensam bär skulden för.

Vi har ju klarat oss så bra i den här krisen. Vi har ju fått så tydliga regler för hur man ska sköta sig om man blir sjuk eller arbetslös. Så många straff att motivera oss. Så många val och kontrollblanketter att vi gjort rätt val. Kan man inte leva upp till kraven så får man ju skylla sig själv – för att man inte försökte tillräckligt. Det är ju så tydligt vad som gäller i det moderna pennalistiska Sverige. Eller hur var det nu? Det där med solidariteten med de utsatta.

Den enda riktiga skammen är att det finns en utbredd rädsla för den synliga fattigdomen. Som under de senaste borgerliga åren har blivit en del av samhället igen. En rädsla som leder till att samtalet om fattigdom inte handlar om hur vi som samhälle ska lösa ett utbrett mänskligt lidande rakt framför näsan på oss. Utan som i stället handlar om hur samhället kan agera för att göra fattigdom osynligt igen. Inte sällan genom att göra de som tigger till kriminella.

Medan partierna har använt ett helt år till en hård och utdragen debatt om hur många kronor Svensson kan få i plånboken med nästa skatteavdrag, en debatt som inte visar tecken på att avstanna under valåret 2014, så sitter det fortfarande någon och tigger i januarikylan. Vad är det för ett samhälle som inte klarar av att ta hand om de mest utsatta. Ett samhälle där debatten handlar om vem som kan tjäna mest personligen på att stödja det ena eller andra partiet. Medan den som inte har någon inkomst blir lämnad utan något alls. Jo. Det är vårt samhälle.

Det är inte konstigt att vi har slutat prata om hur samhället håller samman till förmån för vad vi tjänar på den ena eller andra sakfrågan. Att vi har blivit rädda för att använda orden solidaritet, jämställdhet eller samhällsansvar,för om vi gjorde det skulle vi vara tvungna att ta ansvar för att det som ibland gynnar oss personligen, missgynnar någon annan.

Martin Tverling