Politiken har blivit bra på att skicka signaler om att våra gator ska rensas upp. Från tiggare, från hemlösa, från fattiga, från samhällets sköraste. Men gator rena från fattigdom och missbruk räddar inte några liv, på sin höjd räddas medelklassens promenader. Två utspel nyligen från regeringen får en att undra vad politiken egentligen prioriterar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det första var när Ardalan Shekarabi (S), civilminister, gick ut med att tiggeri bör förbjudas. Kanske var det en av Socialdemokraternas så kallade "testballonger", kanske inte. Oavsett så dröjde det inte länge förrän den ballongen sprack i ansiktet på ministern. Kritiker, många från samma parti, upprepade det som tidigare har sagts efter utspel från rasistiskt håll: Det går inte att förbjuda fattigdom.
Lika lite som fattigdom kan förbjudas så kan missbruk hjälpas med ignorans. Vilket leder in på det andra utspelet, den här gången från Gabriel Wikström(S), folkhälsominister. Hans mål är att färre ska dö av droger i Sverige. Men hur ska det gå till? Just narkotikapolitik är inte vår starkaste sida. I dag har vi den näst högsta dödligheten för narkotika i EU. Det är alldeles för många liv som förloras i beroendesjukdom, och det är liv som inte blir hjälpta av symbolpolitik. Eller det faktum att vi har så hårda straff för narkotikabrott att FN flera gånger har kritiserat oss.
Rekommendationen från både FN och Unaids har varit tydlig – avkriminalisera det egna bruket. Fördelarna är många. Fokus skulle läggas på vård och socialtjänst, inte på polisen och deras resurser att jaga enskilda brukare. De pengarna skulle kunna läggas på den organiserade brottsligheten, men
i dag sker det motsatta. Brå har tittat på kriminaliseringens effekter. I en rapport kommer det fram att polisen snarare jagar unga att gripa för ringa narkotikabrott, medan grövre narkotikabrottslighet har fått allt mindre uppmärksamhet. De verkligt kriminella får gå fria, samtidigt som en ung människas liv kan förstöras av en enda dom.
Nu har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att se över hur Sverige kan minska de narkotikarelaterade dödsfallen. Då borde en avkriminalisering på riktigt övervägas. Gabriel Wikström själv menar att det finns en fara med avkriminaliseringen, nämligen vad det ska skicka för signaler. Tipset är att för en gångs skull flytta fokus från ängsligheten till verkligheten. Och i verkligheten försvinner inte missbruk av ett hårt rättsväsende.
Politiken har blivit bra på att signalera att det som inte syns, inte finns. Men att osynliggöra och kriminalisera utsatthet får inte utsattheten att försvinna. Den blir bara mindre påtaglig, mindre hjärtskärande och mindre skrämmande för oss som själva slipper leva i den.