Här talar vi inte om någon gråzon, om en dejt som slutat fel utan om att en av världens mest kända artister i åratal har hållit minderåriga flickor instängda, neddrogade, utsvultna och utsatta för systematiska våldtäkter.

Överlevare efter överlevare berättar om hur de tvingades be om lov för att gå på toaletten, och att få förfrågan beviljad kunde ta timmar. Ofta fick de göra sina behov i en hink i hörnet. Gjorde de något Kelly inte gillade kunde de få gå i dagar utan mat. I en del av huset fanns hans fru också hon misshandlad och instängd, berövad all kontakt med sina föräldrar.

I en annan del av huset fanns de många unga kvinnorna och flickorna. Inte heller de fick någonsin träffa varandra eller tala med någon annan än R Kelly och hans vakter. När dokumentärfilmarna tar en kvinna tillbaka till huset där det hela pågick vill hon inte gå in i rummet där hon bodde. Hon säger: Jag klarar inte detta. Jag vill aldrig se det där rummet någonsin mer. Trots bevis har detta kunnat pågå ostraffat i tjugo års tid. 

R Kelly är uppenbarligen en sjuk och störd jävel. Men låt oss ta fasta på implikationerna av detta.

För det första: Han har inte varit ensam. Han har haft en stab av managers, vakter, fixare, läkare, advokater och media till sin hjälp. Alla visste, alla hjälpte till. Då Kelly kom till en ny stad såg han till att alltid söka upp gallerior, där många unga hänger. Kelly pekade ut de tjejer han ville ha och hans assistenter gick fram och bjöd in dem till en ”exklusiv fest med R Kelly.” Som ofta sagts, är skillnaden mellan mäns våld mot kvinnor och hedersvåld att i det första fallet är mannen ensam, i det senare fallet är familjen med på det. Skillnaden mellan en sjuk och störd jävel och ett patriarkat är att i det senare fallet har den sjuka jäveln ett helt samhälle som är med på det. Om han är rik och känd konstnär, det vill säga. 

För det andra: Samhället tittade, men utan att se. I dokumentären används en nyckelfras, att gömma sig mitt i rampljuset. Kelly levde inget ”dubbelliv.” Hans konstnärliga uttryck visade upp hans tillvaro på pricken. De låtar han skrev åt 14-åriga Aaliah där hon sjunger att ålder bara är en siffra och försöker övertala sin äldre kille att gå hela vägen med henne (!), duetten med Lady Gaga, texterna på albumet ”Black panties” samt hans scenframträdanden speglar hans kvinnosyn ganska exakt. Men eftersom vår samtid lär oss att konst, musik och litteratur absolut inte får tolkas bokstavligen, var det en förbjuden tanke att han kanske skulle bete sig privat så som han betedde sig på scen.

Riktigt kusligt är när många kritiker berättar att den romantiska balladen ”I Believe I Can Fly” blåste bort deras misstankar mot Kelly. Vad detta säger är att han gjorde med publiken precis det han gjorde med unga tjejer. Nämligen att operera med ett system av good guy/bad guy, där relationen inleds med romans och ömhet för att sedan skifta till hot och våld och sedan tillbaka igen så fort kvinnan är på väg att lämna honom. Hotet och våldet bryter ner kvinnan till den grad att hon blir lättad över ömheten när den väl kommer, och börjar tvivla på att han är så hemsk som hon tyckte nyss. På samma sätt har Kelly släppt romantiska eller humoristiska låtar precis då anklagelserna om pedofili kommit. Plötsligt är allt glömt, en ny romans med publiken inleds och han får sjunga på OS-invigningen. 

Den viktiga frågan är inte den om hans musik ska bojkottas eller inte, utan att han bör dömas för sina brott. Kidnappning, barnpornografi, våldtäkt, människohandel, misshandel och olaga frihetsberövande är bara några av de brott som räknas upp i dokumentären. Dock bör den få oss att ifrågasätta våra konstnärliga dogman, som att konst och musik alltid är fiktion som man ”inte ska ta på allvar.”

Jag har alltid upplevt detta som ett visst mått av hyckleri, då bra konst ofta är bra just därför att vi tar den på allvar, för att den betyder något för oss och säger något om hur vi lever eller bör leva. Musikvideor är på det sättet pekpinnar, som säger: såhär bör människan vara! R Kelly visade, i verk efter verk, upp sitt intresse för minderåriga flickor, sin önskan att ha ett harem av unga svarta tjejer samt sitt intresse för fysiskt och sexuellt våld.

Alla tittade, men ingen såg.