Det är chockerande att Qatar är värd för fotbollsturneringen. En liten nation knappt större än Skåne, som år 2010, när de tilldelades mästerskapet, inte hade dugliga arenor. Inte ens vädret är lämpligt då sommaren är för varm. För första gången spelas VM i stället på vintern. Och nej, Qatar med sina knappa 300 000 invånare – plus miljoner gästarbetare – är ingen stor fotbollsnation. Lägg därtill att landet saknar demokrati och fri press.

Ändå är det något som skaver med den senaste tidens rapportering om Qatar. I pressen har det varit relativt lamt om vad som skett bakom kulisserna på Fifa, Internationella fotbollsförbundet, som ju är den organisation som tilldelar VM. Medier har uppmärksammat arbetsförhållanden för de migrantarbetare som bygger arenorna, men processen bakom beslutet har det inte talats lika mycket om. 

Sportjournalisten och författaren Olof Lundh är kritisk till ointresset från medier att bevaka fulspelet bakom kulisserna i Fifa som han beskriver väl i sin senaste bok ”Templet i öknen”, och här i Dagens ETC då han intervjuades nyligen.

Att kritisera Qatar är enkelt men landet har egentligen bara spelat enligt de gängse regler som bossarna i Fifa-hierarkin hade satt upp. Och Fifa är i sin tur en spegling av hur resten av världen fungerar. Vi vill gärna tänka att sportvärlden är ren och rättvis men så länge sporten är en del av oss kommer den att drabbas av samma problem som ­resten av världen med korruption, makthunger och girighet.

Om Las Vegas var kapitalismens skyltfönster på 80-talet är Gulfregionen epicentrum för senkapitalismen. Den som sitter på fossila bränslen styr världen. I takt med att fotbollen blivit alltmer kommersialiserad, något som Fifa varit högst delaktiga i, har sporten också blivit mottaglig för att den högst bjudande är den som vinner. I Netflix-dokumentären om Fifa beskrivs hur valet av den brasilianska industrimannen João Havelange blev en vändpunkt för organisationen. 

”Hans ankomst till Fifa symboliserar kapitalismens ankomst till Fifa”, säger Ernesto Rodrigues, författare till biografin om Havelange i serien. 

Både företag och stater kunde nu köpa och tvätta rent sin image med hjälp av sport.

Därefter har Fifas skandalomsusade historia accelererat. År 1998 då den ökända schweizaren Joseph ”Sepp” Blatter valdes till ordförande, blev utvecklingen värre. Många kanske minns att han oväntat vann mot dåvarande Uefa-ordföranden Lennart Johansson. Svensken var favorittippad och hade en god relation till många länder, han hade en vision om ett renare Fifa utan mutor och fuffens. Men Johansson förlorade mot Blatter. Mycket tyder på att mutor låg bakom valet.

Blatter frikändes från anklagelser om ­

mutor, men han är ansvarig för det Fifa vi ser idag där korrupta länder som Ryssland och Qatar får bli värdar. Under de 17 år han bossade över organisationen avstod han från att göra något åt problemen.

Qatariska staten har dock agerat smart och gjort det andra stater gjort före dem, tagit handelsvägen. De har inte primärt mutat Fifa – som i att sätta en säck pengar utanför någons dörr – de har istället gått till ledarna i olika länder och pratat handel. Det mest kända exemplet är Frankrike. ­Blatter själv menar i efterhand att den dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy spelade en avgörande roll för att Qatar skulle få arrangera VM. Frankrike stöttade Qatars ambitioner och emiratet i sin tur köpte flyg och fotbollsklubben Paris Saint-Germain.

Vi ska med rätta ­kritisera Qatar. Men ­kritiken måste också inkludera våra regeringar som handlar med tveksamma länder, ingår tvivelaktiga handels­avtal och männen i Fifa som ser sin chans att sko sig på vägen.