Trots hundratusentals soldater vid ­gränsen var kriget ”omöjligt att se” eftersom det bröt mot en teori som i allt sitt vansinne fått ­motivera ekonomisk politik.

Nämligen tesen att det är bra för ”alla” att handla med diktatorer. Att köpa och sälja är något neutralt som kan ske oberoende av politik och maktkamper.

Ja, man har faktiskt hävdat att det är bra för demokrati och frihet om diktatorer som Saudi­arabien, Förenade Arabemiraten, Myanmar, Ryssland, Kina – ta vilket av världens förtryckarstater du vill –  får handla med oss. Affärer med dessa kommer på något märkligt sätt skapa mer demokrati och mindre förtryck.

Fast det är precis tvärtom.

Putin skulle aldrig haft någon krigsmaskin att anfalla med om inte borgerliga staters ledningar storsatsat på att tjäna miljarder på rysk råvaruindustrin, bygga gasnät, skapa det banksystem som gjort affärerna möjliga, tvättat pengarna och blundat för den politiska utvecklingen i landet.

Jo, man har protesterat i ord.

Men alltid dagen efter lagt en ny miljard­order direkt in i diktatorns famn. 

Sverige är inget undantag. Via Preem och andra bränsleproducenter har rysk olja flödat i landet, asfalten som läggs har rysk olja som motor och kärnkraftverk drivits av rysk uran.

Det här har skett för att man tjänat på det.

Men motivet har samtidigt varit ett annat.

Teorin att diktatorer påverkas av handel så att de därmed tvingas bli mer ”västliga”, de tvingas ta hänsyn till affärerna och de tvingas lyssna på krav från västliga stater.

De enorma gassystemen som föder klimatförstörelsen men också värmer EU:s hem, har de nyliberala profeterna påstått ska göra det omöjligt för Putin att göra det han precis gjort. Men teorin att diktaturen är beroende av goda handelsförbindelser med det rika EU har visat sig vara precis motsatsen.

Det är EU som blivit beroende av diktatorns energi och det är huvudorsaken till att Ryssland fått fortsätta pressa grannstater, angripa, hota, fängsla. Nyliberalismens teori har gjort ansvariga blinda. Eller medvetet närsynta då det gynnar affären.

Värsta exemplet är tyska politiken och det tyska företagens expansion i Ryssland som alltid skett på nåder av rysk ledning. (Precis som svenska storföretags affärer i Kina är helt beroende på att man inte utmanar Kinas diktatur.)

Den kanske mest märkliga ledaren om den tyska utvecklingen skrevs 20/2 i Dagens Industri av PM Nilsson. I ledaren försöker han förklara hur tyskar tänker och det är en text om att distansera sig från USA, om att Ryssland måste integreras i EU och att man vill se en annan ordning än ”anglosaxiska världens instabilitet”. DI låter en tysk mentalitet och storslagen dröm om en ny fred i Europa där Ryssland är med, motivera den tyska politiken under Schröder, Merkel och nu, före kriget, Scholz.

Men sanningen är ju att det är snöd ekonomisk vinning som styrt och allt under det falska påståendet att handel skapar demokrati.

Men så fungerar inte kapitalism, handel är ett maktmedel bland andra och den som stöder affärer med diktatorn stöder i praktiken diktaturen. Och det här är inget som hände för länge sedan. Det händer nu, efter invasionen.

De stora tyska energibolagen har med sin lobbying drivit tysk politik framför sig. RWE och Uniper är några av jättarna och det senare bolaget storköpte mer rysk gas efter att kriget startade.

De tyska bankerna är också djupt involverade i rysk oligarkekonomi – inte bara som penningtvättare vilket svenska banker varit. Så sent som 30 december gick Deutsche Bank in med åtta nya miljarder i krediter till Irkuts Oil Company. 

Under åren som gått sedan första invasionen i östra Ukraina har tyska myndigheter aktivt stött tyska affärer med Putins regim.

Det är inte Putin som skapat gasaffärerna. Det är tysk borgerlig politik som inneburit att man valt bort kol (på grund av stora folkliga protester) och ersatt med gas samtidigt som storbolagen bromsat solel och vindel. ”Energi­wende” som gjorts har gjorts utifrån de stora energijättarnas krav. Ungefär som tysk bil­industri fått försena eldriften med 20 år.

Hela den nyliberala myten om den fria globala handelsbaserade kapitalismens välsignelser har alltså spruckit. Det kommer naturligtvis inte stoppa affärer med diktaturer, den där ideologin var ju bara ett plåster på varbölden av girighet och blod som fanns under.

Nu svänger politiken 180 grader och företag mobiliserar för bistånd och hjälp vilket naturligtvis inte är fel. En ny politik för ett ”starkt EU” kommer formas och överenskommelserna göras mellan Paris och Berlin. Men lika viktigt som det är att kritisera de ansvarige som stött Putins möjlighet att bygga sin makt, lika viktigt är det att nu våga tro på en framtid i Europa där Ryssland blir den demokrati folket har rätt till.

Men den demokratin byggs inte genom gashandel med makteliten eller genom lukrativa styrelseuppdrag i ryska bolag som de Carl Bildt hade.

Demokrati byggs inte genom att McDonald’s finns i alla städer.

Nu handlar allt om att en invasion måste motas.

Men samtidigt gäller allt stöd till den ryska fria oppositionen som modigt går till gatorna och protesterar.

Där finns den verkliga ­demokratiska kraften.

Inte i borgarnas myter om att girighet ger frihet.