De senaste veckorna har många arbetat hårt, för att få till en förändring i en fråga som de brinner för och som de försöker väcka andras engagemang i. Jag talar förstås om kyrkovalet, ett val som ibland kallas som det glömda valet. Kyrkovalet är det första av tre val som kommer att äga rum under det år som många benämner ”super­valåret”. Kyrkovalet är det första och innan det är dags för valet till riksdag, landsting/region och kommun ska vi också hinna beta av ett EU-parlamentsval. Valen skiljer sig åt på många sätt och det är egentligen inte det som är det intressanta, utan det som intresserar mig mest är hur vi ska få vi dem som normalt inte går och röstar, oavsett val, att ta sig upp ur soffan, slita sig från familje­aktiviteterna och faktiskt ta sig tid att smita in en sväng i vallokalen och lägga sin röst.

Som partiaktiv så vet jag hur jag och många av mina kamrater går igång när valrörelsen börjar närma sig. Vi står på gator och torg och argumenterar för vår sak, vi knackar dörr, vi skriver debattartiklar och syns i media. Vi suckar lite lätt när människor som vi möter inte har uppfattat vårt budskap eller kanske har uppfattat vad vi vill men ändå inte tänker gå iväg och rösta.
Jag erkänner lite motvilligt att jag säkert inte har lagt så mycket tid som jag borde på att ta ställning och väga alternativ mot varandra i kyrkovalet. Jag är medlem i Svenska Kyrkan och tycker det är en viktig aktör, inte minst på det sociala området. De gör mycket bra för många och är på vissa mindre orter den enda offentliga mötesplatsen, inte minst för småbarnsföräldrar via öppna förskolan och familjens hus. Jag vill ha en öppen kyrka där alla kan känna sig välkomna. Trots detta är det med visst motstånd som jag sliter mig från det häktiska familjelivet och tar mig till vallokalen, fast jag tycker att valet är viktigt. På flera punkter skulle denna beskrivning kunna stämma in på hur många människor upplever de övriga två valen. Man vet ungefär vilka man tycker borde styra, man tycker att demokrati är viktigt men ändå blir det inte av att man går och röstar, annat kommer emellan. Vad beror det på och finns det något som vi kan lära av detta val inför de kommande valen?

Jag tror att vi måste hitta flera och nya sätt att nå väljarna, inte bara som partier utan även i själva röstmomentet. Så inför supervalåret tycker jag det är dags att på allvar prova nya sätt att genomföra själva röstmomentet. Visst, det finns en liten grupp som gärna klär sig fint och ser det som en fin tradition att rösta på valdagen. Den möjligheten bör självklart också finnas kvar. Och under senare valrörelser har mer kraft lagts på att få så många som möjligt att gå och förtidsrösta. Det är bra. Ju fler som redan avlagt sin röst när valdagen kommer desto bättre. Men jag tror att vi behöver fler vägar. Den digitala tekniken har blivit säkrare, vi kan både hantera våra bankärenden och sköta flertalet kontakter med bland annat vården och statliga myndigheter via nätet. Är det inte dags att vi också inför möjligheten till digital röstning? Och till alla er som genast tänker: "Om bara partierna blir lite mer intressanta och tillgängliga så kommer nog folk":  Visst, det finns en hel del att göra även på den sidan och där jobbar nog samtliga partier på att förnya sig.
Men om man ändå inte kommer iväg och röstar så spelar det ändå ingen roll hur många dörrar vi knackar eller hur många som aktivt tagit ställning.

Jenny Steen