För några veckor sedan var jag på en stor konferens som ordnades av Svenska kyrkan om diakoni. Diakoni är namnet på det sociala arbete som kyrkan sysslar med och det är en omfattande verksamhet. Ofta gör man stor nytta därför att kyrkan ibland når dem som vägrar ha med socialen att göra, för att de kanske behandlats illa där eller bara är rädda för myndigheter. Samtidigt rör sig diakonin därmed längs en gränslinje till något som är mycket reaktionärt: Välgörenhet och filantropi.

Jag ägnade mitt anförande åt den frågan och varnade kyrkan för att kliva över den där gränsen till välgörenhetstänkande och betonade risken av att ökade sociala åtaganden från kyrkan riskerar att ge ett alibi för fortsatta nedskärningar av välfärdsstaten. Jag varnade för den segregering som kan komma i spåren av religiöst driven välfärdsverksamhet. Det vore vansinne om gamla kristna människor ska sitta på sina äldreboenden och gamla muslimer på sina.

"Det är fel, det är orättfärdigt"

Själv är jag socialist. Men jag brukar också kalla mig troende utan att jag har någon riktigt klar idé över vad det innebär. Jag har visserligen bestämt mig för att inte kalla mig kristen men jag känner för Svenska kyrkan och jag älskar evangelierna. Som ung radikal stod jag och delade ut blanketter för utträde ur dåvarande statskyrkan – men det blev aldrig av att jag själv fyllde i en, så jag blev kvar. Min utgångspunkt när jag säger att jag inte är kristen är trygg. Jag konstaterar nämligen att inte ens Jesus själv var kristen. Han var en upprorisk och bråkig jude och hebré som hängdes på korset intill andra upprorsmän som tyvärr gått till historien som enbart kriminella. Det var de nog inte. De var antikolonialister, sådana som ville ta till vapen för att befria sitt land från de romerska ockupanterna. (Läs till exempel den amerikanske teologen Reza Aslans fantastiska bok Upprorsmakaren).

Som socialist ser jag ett samhälle omkring mig som de senaste 30 åren rört sig mot större utslagning, ökad social otrygghet, fler marginaliserade. Jag ser en välfärdsstat som sakta men säkert rullats tillbaka och jag ser att den i växande grad även har privatiseras och inte bara det; den läggs ut på marknaden. Vår gemensamma skattebas har öppnats för vinstintressen. När Attendo introducerades på börsen förra året gjorde koncernens vd en personlig vinst på över 100 miljoner kronor. Det är pengar som skulle kunnat förbättra livet för 1 000-tals utsatta människor.

Det är fel, det är orättfärdigt. Det är precis motsatsen till allt vad jag tycker mig se att Jesus stod för och för budskapet i evangelierna.

Permanent röst för de understa

Kyrkan har viktiga roller att spela i allt detta. För det första måste den alltid föra fram och kämpa för den tidlösa etik som finns i evangelierna. I centrum för den står de fattiga. Huvudpersonerna i evangelierna är de fattiga (det är motsatsen till snacket om utanförskap). Det betyder att om kyrkan är något värd måste den alltid se saker och ting underifrån. Ingenting annat är möjligt. Under sekler efter sekler såg statskyrkan oftast saker och ting uppifrån. Den stora utmaningen i dag är att göra kyrkan till en permanent röst för de understa, för den sociala jämlikheten.

Diakoni blir då centralt för kyrkan. Diakoni är livsviktigt. Men själva idén om diakoni lever som sagt i farlig närhet av en reaktionär idé om välgörenhet eller filantropi. Filantropi kommer aldrig att lösa några problem i samhället och aldrig minska den sociala ojämlikheten. Den kan till och med vara direkt kontraproduktiv och förstärka stigmatiseringen av fattiga och utslagna. Och var så säker: välgörenhet och filantropi kommer alltid, alltid att misstänkas för att vara till för att få de givande att döva sina samveten.

Urskiljer maktsammanhangen i samhället

Efter att jag sagt det där och en hel del till ledde jag ett litet seminarium i frågan. Där satt 50 diakoner som varje dag jobbade med utslagna och behövande – en enorm reservoar av erfarenhet. Någon räckte då upp handen och menade att kyrkan måste ansluta sig till idén om en ”profetisk diakoni”. Jag tyckte till. Vad är det? Jag hade aldrig hört talas om det. Jag var tyst en sekund och frågade sedan: Betyder det samma sak som systemkritisk diakoni? Ja, blev det korta svaret. Den profetiska diakonin urskiljer maktsammanhangen i samhället. Den har en vision om social jämlikhet. Den vet var gränsen till reaktionär filantropi går.

Jo, det finns en spänning mellan idén om välfärdstaten och den generella välfärden å ena sidan – och diakonin å den andra. Men svaret på den spänningen är inte att diakonin och kyrkan ska ta över det som det offentliga sköter bättre, utan att stå upp för de solidariska värden som byggts in denna generella men i dag hotade välfärd och konsekvent arbeta i de utkanter dit det offentliga inte ens når.

Profetisk diakoni? Jag gillade det uttrycket direkt. Det lät som att jag skulle kunna vara socialist och troende samtidigt. Sedan pratade vi om de 30–40 miljarder kronor som kyrkan har i tillgångar och vad de borde läggas på.