För en tid sedan lyssnade jag av en händelse på en så kallad finansrådgivare, en yrkesgrupp som tillsammans med kommunikatörer har haft en närmast inflatorisk utveckling under senare tid. Mannen ifråga ville värja sig för uttrycket procentare. Men om man googlar på ordet hittar man en lista med ord som ockrare, penningutlånare, utsugare, tigerhaj och profitör. Samtliga med undantag av tigerhaj finner högaktuell tillämpning på alla de skrupelfria banker, företag och privatpersoner vars livsprojekt går ut på att roffa åt sig så mycket som möjligt av materiella tillgångar utan minsta hänsyn till att den enes bröd ofta är den andres död.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Varför är vi så benägna att slicka uppåt mot makt och rikedom, men sparka neråt på dem som inget har? Så snabba att döma tiggande romer, flyktingar och muslimer i allmänhet, som bara vill överleva, medan vi närmast beundrar dem som lyckats smita från sitt samhällsansvar? Borde det inte vara tvärtom?” Tjerstin Thorsén, tidigare journalist och nu krönikör i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan, fångar dilemmat i ett nötskal. Och bilden får ytterligare skärpa när Moderaterna lanserar förslaget om att kommunerna ska kunna göra oanmälda hembesök hos de som uppbär försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Men ingen har väl hört någon moderat eller borgerlig politiker över huvud taget ens göra en antydan om att ”hemsöka” de giriga företag, privatpersoner eller de som finns på Skatteverkets lista över så kallade självrättelser, en märklig förlåtelse som medges dem som har undanhållit miljonbelopp i skatt men inte dem som har gjort sig skyldiga till snatteri. Här klingar än Allan Edvalls ord i visan ”För ingenting för kärleks skull” – ”Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.”
Reportrar från den internationella organisationen för undersökande journalister, ICIJ, avslöjade hur regeringschefer, knarkkungar och maffian, men också vanliga förmögna medborgare, gömmer undan pengar för allmänheten. Spåren ledde också till Sverige och en av våra storbanker, Nordea som tillsammans med ytterligare tre svenska storbanker nu utreds av amerikanska myndigheter för samröre med den Panamabaserade juristfirman Mossack Fonseca. Men problemen börjar inte i Panama utan i den skattemoral som frodas på borgerliga groggverandor och i rikemansklubbarnas dunkel. ”Fisken ruttnar från huvudet”. Det måste bli slut med duttandet med skattesmitare. Om tio procent av Europas tillgångar ligger i skatteparadis, då har vi med Uppdrag gransknings grävreporter Joachim Dyfvermarks ord fått två parallella ekonomiska system, ett för vanligt folk och ett annat för de rikaste. Välfärden rustas ner för att skatteintäkter saknas. En politisk offensiv för att utjämna växande klyftor är det enda riktigt verksamma motgiftet mot den vrede, uppgivenhet och förtvivlan som dominerar väljarkåren i det ena västlandet efter det andra.
46 miljarder ligger gömda i skatteparadis, motsvarande en kostnad för att anställa 90 000 (=lärarbristen fram till 2020.)
Den svenska modellen bygger på att alla är med och bidrar till vår gemensamma välfärd. Skatteflykt och skatteplanering undergräver den allmänna skattemoralen och får vanliga löntagare att fråga sig varför de ska följa reglerna när företag och höginkomsttagare inte gör det. Socialdemokraterna har i dagarna lanserat ett tiopunktsprogram mot skattefusk och skatteplanering och SSU driver en kampanj på temat ”Stoppa skattestölden.” Goda initiativ, men det behövs mera. Tax Haven Free är ett nätverk för lokalpolitiker och medborgare i hittills sju länder som verkar för att skattepengarna inte ska försvinna till skatteparadis. I ett inlägg i Dagens samhälle undertecknat av bland annat Carina Nilsson, S-kommunalråd i Malmö, och Gunilla Andersson, i Nätverket för Gemensam Välfärd, konstateras att det krävs ett skarpt regelverk som kan sticka hål på skattesmitarindustrins varböld. Börja gärna med att upprätta offentliga ägarregister över vilka som är brevlådeföretagens verkliga ägare och kriminalisera tjänster vars syfte är skatteflykt. Rimligtvis ska även banker och jurister verka för allmänhetens och samhällets bästa.
Till god skattemoral borde också höra att visa politiskt mod att höja skatterna när välfärden hotas av resursbrist. Spåren efter det borgerliga och sverigedemokratiska motståndet mot att höja skatten i Region Skåne med motiveringen att pengarna bara går ner i svarta hål förskräcker. Ty det är mer än magstarkt att kalla den sjukvård som sänder nödrop om ökade resurser för svarta hål. Inget land har sänkt skatterna så dramatiskt som Sverige. Vårt land har blivit ett skatteparadis för redan välbeställda. Ingenting i den borgerliga retoriken eller praktiken är ägnat att utjämna klyftor. Den krassa verklighet som visar att klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land borde vara ett guldläge för svensk arbetarrörelse att blåsa till strid om välfärdens finansiering. Dra åt nätet om skattefuskarna och återinför principen skatt efter bärkraft. Utan ett starkt skatteben förtvinar den svenska modellen.
