Johan Jenny Ehrenberg: Privata storägare tar sig rätten att skövla vår skog

Plötsligt en dag, när vi närmade oss torpet ute i Sörmlands skogar, upptäckte vi att vi numera bor i ett kalhygge. Alla träd var borta, marken söndersliten i djupa sår.

På några få dagar hade den privata storägaren Ericsbergs fideikommiss, det vill säga släkten Bonde, via sitt ägande av enorma areal skog tagit ner den tjocka gamla tallskogen för att tjäna pengar. 

När vi frågade varför förklarade de som avverkade att det var på grund av angrepp av granbarkborre, men de hade såklart ingen förklaring på varför man i så fall tog ner en tallskog.

Avverkningen skedde utan någon som helst information till de boende i området. En gemensam blåbärs- och svampskog höggs ner utan minsta skogsvård. Det blev bara kalhygge av värsta sort kvar och människors skog var borta.

Visst kan privata företag äga en skog, men den är samtidigt många människors skog. Naturen vi lever i, skogen som andas, och den biologiska mångfalden som skapar det skydd som alla varelser, även människan, behöver för att leva och utvecklas – borta på någon dag. 

I höstas anmälde samma ägare avverkning av ytterligare skog till Skogsstyrelsen och utan vidare blev ansökan godkänd. Det nya kalhygget ska ligga något tusentals meter söder om det första. I förtvivlan har grannar försökt agera för att åtminstone få information och möjlighet att diskutera. Måste ytterligare kvadratkilometrar bli totalförstörda?

Det finns ju ypperliga alternativ till kalhygge.

Grannarna ifråga, både de som bott där i generationer och de som ”bara” bott i 30 år med skogen som närmaste vän, gjorde det som branschen säger att man ska göra. De överklagade. Grannarna ville åtminstone få diskutera förstörelsen. 

Det finns ju ypperliga alternativ till kalhygge. Det finns svenska skogar som sköts om med ansvar och med en kontinuerlig avverkning, utan att landskap och natur helt förstörs. 

Så: hur får man till en sådan utveckling?

De enskilda klagande gjorde allt enligt reglerna. De kontaktade länsstyrelsen, kommunen och Skogsstyrelsen, och till slut det certifieringsinstitut som gett Bondes skogsskötsel grönt ljus.

Det handlar om ett privat bolag, PanCet AB, som certifierar skogsbolag enligt något som kallas PEFC, vilket innehåller en rad krav på skydd, ansvar och information. Även hänsyn till närboende ska hanteras utifrån ekonomisk och social hänsyn. 

Certifieringens krav är med andra ord hårda och många och att vara certifierad är därför viktigt för skogsägare. Det visar att man är en ansvarsfull skogsägare.

Just därför är det spännande att som utomstående se hur mejlen går mellan detta privata institut och de som protesterar mot avverkning. 

Först avvisas protesterna med motiveringen att de klagande inte kan bevisa att avverkningen är olämplig. De klagande gör då själva det certifieringsbolaget borde göra: en inventering, med hjälp av lokala Naturskyddsföreningen. Den visar att flera rödlistade växter och fåglar, liksom stenåldersväg och lingropar, finns i skogen.

 Allt detta överlämnas bit för bit för att ansvariga myndigheter och institut ska kunna agera. Men i praktiken visar det sig att det inte finns någon som kan eller vill agera. Ingen myndighet – och lustigt nog inte heller certifieringsföretaget, vars affär borde skadas av att certifieringen man gett och tar betalt för att ge visar sig meningslös – gör något. 

Det finns ingen oberoende tredje part som utför kontroller.

Om boende hittar växter eller djur som utgör orsak till försiktighet vad gäller avverkning är det nämligen skogsägaren själv som ska inventera och ta beslut – och därmed själv granska om man gjort det som certifieringen kräver. 

Det finns ingen oberoende tredje part som utför kontroller, och det finns heller ingen risk för ekonomisk skada för skogsägaren om denne struntar i alltihop och bara kalhugger ändå.

Protesten i det här fallet handlar om väldigt tydliga saker som skogsägaren ignorerat: 

• Åtgärder för att begränsa miljöpåverkan till exempel vid passager över våtmarker, vattendrag och över särskilt värdefulla miljöer.
• Hänsyn till naturvärden, vattenkällor, hällmarker, hagmark och områden kring vattendrag och sjö.
• Hänsyn till kulturmiljövärden som finns i området. 
• Hänsyn till stenmurar, äldre färdvägar och fornlämningar.
• Skyddszoner mot vatten, närliggande bebyggelse och näringsverksamhet.
• Större hänsyn till träd och trädsamlingar.
• Åtgärder för att förhindra eller begränsa skador på mark och vatten, stigar, överfarter och slamtransporter till sjöar och vattendrag.

Allt detta har alltså förbisetts. Och märkligast är kanske att certifieringsföretaget saknar intresse att skydda den certifiering som är det fikonlöv skogsbranschen gömmer sig bakom.

Naturen är förstås skyddslös mot människors vinstjakt. Naturen kan inte klaga. Därmed är den lika maktlös som människor som inte äger det som borde vara gemensamt.

Självklart ska inte privata företag få äga och styra över skogen, precis som privata ägare inte får styra över en stad. Du kan inte bygga en skyskrapa bara för att du äger en tomt i en stad – men du kan förstöra hundraårig natur bara för att du äger skog.

Den svenska skogsbranschen är i kris sedan många år. En moralisk kris, som skapar ett allt starkare motstånd mot vad skogsindustrin gör med vår natur. 

Dagens ETC berättade i veckan att om bara avverkningen minskade med 20–30 procent och skogen fick växa mer skulle vi kunna uppnå alla Sveriges klimatmål på kort tid. Men förstörelsen fortsätter, tros att 80 procent av avverkad skog eldas upp. 

Jo, det är vår skog, inte någon enskilds. Det är en gemensam skog vi har att vårda. De privata storägarna har visat att de inte klarar av att ta ansvaret. Varför ska de då få fortsätta?