Delar av kursen gick till att förklara hur Sverige styrs. Regeringsform och lagstiftning som berör ordningsvakter fick några timmar. Ett par dagar gick till självskyddsteknik, att jämföra med polisens flera månader långa träning i samma sak, plus särskild träning i konflikthantering. Nedläggningar av människor, axellås och benlås gicks igenom snabbt med varningar om att felhantering kan innebära brutna ben och armar. Eller, i värsta fall, att någon dör.
Tålmodiga men pressade polisanställda upprepade tekniska moment en eller två gånger och sedan fick kursdeltagarna träna på varandra. Under kursen gjorde en person sig så illa att han fick avbryta och lämna. En annan skadade handleden, men stannade kvar skadad för att inte tappa sin plats. Under avsnittet om grip räckte en person upp handen och frågade om man inte skulle kunna ta i lite extra, om ingen annan såg det, för att ”göra en poäng”.
Bevakningsdelen av säkerhetsbranschen, med ordningsvakter och väktare, är snart lika stor som den svenska polisen. Enligt säkerhetsföretagens nya årsrapport omsatte bevakningen nära 17 miljarder kronor förra året. Branschen som helhet omsatte ungefär 34 miljarder kronor, att jämföra med polisens budget på runt 25 skattemiljarder.
Vilken betydelse ordningsvakter och väktare egentligen har för den allmänna ordningen är dock inte helt klart. Varken SCB eller Brå har statistik på området. Men enligt Säkerhetsföretagen själva ska 161 000 ingripanden ha gjorts vid brott och ordningsstörning, det framgår av företagens egna händelserapporteringssystem.
Enligt lagen om ordningsvakter ska polismyndigheten underrättas om det som sker är av sådan art att det bör komma till myndighetens kännedom. Exempel på det som ska rapporteras är vanliga ingripanden vid ordningsstörning, som avvisningar och avlägsnanden enligt 13 § polislagen. Dessa ingripanden sker dagligen i vissa områden och i vissa branscher. Avlägsnande är en vanlig åtgärd på till exempel nattklubbar.
Rapporterna klassas som offentlig handling och i och med det kan de också begäras ut. Men de rapporter som polisens Stockholmsregion tog emot för en fredag till en måndag i april i år, visar något som inte speglar verkligheten. Bara fyra säkerhetsföretag har skickat in och deras rapporter berör enskilda ingripanden på runt fem platser. Två sjukhus, en försäkringskassa och två ställen i restaurangbranschen. Två rapporter är oläsbara. Och vad som hänt i resten av staden under dessa fyra dygn är oklart, men att det inte skulle ha hänt något alls känns skapligt osannolikt.
I våras åtalades en ordningsvakt för att ha brutit benet på en gripen sedan han satt sig över personen och låst hans ben över varandra, medan den gripne var försedd med handfängsel. Det kallas benlås och är en smärtsam metod som ska användas som sista utväg i de fall en persons armar inte går att få kontroll över och det inte räcker med att två poliser eller ordningsvakter håller dem. I sociala medier sprids filmer som visar hur ordningsvakter våldsamt ingriper mot människor i olika situationer och i facebookgrupper lovas regelbundet ”pengar efter pass” till frilansande vakter.
Ordningsvakterna blir fler och fler i samhället. I kommuner, på sjukhus, nattklubbar, i kollektivtrafiken, på bibliotek, hotell, nöjesfält, köpcentrum och restauranger bereds de gråblå uniformerna plats för att utföra delar av det arbete som det egentligen åligger polisen att göra. Dock med en viss tvist: ordningsvakter ska medverka till att upprätthålla den allmänna ordningen. Poliser ska upprätthålla den. Men oavsett: det handlar om myndighetsutövning och det ska vara rättssäkert och transparent, lika mycket för polisen som för ordningsvakter.
I den fortsatta debatten om privata bevakningstjänster i samhället bör branschen granskas hårdare. Är den rättssäker? Det är en rimlig fråga att ställa sig, men ännu hellre utreda på riktigt.
