Läs också: Ledarbloggen: Positiv nyhet!

Förra veckans ledare om hur enkelt vi kan finansiera höghastighetstågen innehöll tydliga faktauppgifter om det enorma finansiella överskott vi har i offentlig sektor. Av några hundra mejl efter publicering har nio av tio innehållit frågan ”Varför har ingen berättat det förut?”

Tja, om någon verkligen tror att motståndarna till offentliga investeringar ska berätta hur genomförbara och lättfinansierade de är, då har den personen problem med sin maktanalys.

De flesta svenskar tror att vi har en enorm ”statsskuld” (särskilt miljöpartister är fixerade vid detta) och de tror dessutom att eftersom staten ”lånar” har vi inte ”råd” med investeringar.

Den här ”statskulden” dök upp i svensk politik år 1980 när moderatledaren Gösta Bohman var ekonomiminister och införde en ny budget där statliga långsiktiga investeringar blandades ihop med kortsiktiga betalningar för vård eller omsorg. (Tidigare var budgetarna uppdelade.)

Sedan dess har det varit lätt att peka på de lån en stat alltid har utan att samtidigt tala om alla pengar den offentliga sektorn har.

GÖSTTA Bohman kunde visa minussiffran, men pratade mindre om pluset och inte om summan.

Det här började även Kjell Olof Feldt göra 1982 när S svängde politiskt och ville minska den offentliga sektorns del av vår ekonomi. Redan 1983 dök det också upp en pojke i Aftonbladet som sedan envetet återkom år efter år. Pojken höll en stor check där det stod att han var skyldig 45 300 kronor när han föddes. Och pojken och checken växte. 1997 var pengasumman 158 558 kronor. En nyfödd bebis i Sverige var alltså född ”fattig”. Det kallades ”statsskuld”.

I själva verket har idag en svensk nyfödd bebis del i en offentlig förmögenhet på 347 900 kronor per person. Tittar vi bara på det finansiella överskottet (pengar) har varje bebis 74 800 kronor.

Du kan se siffrorna själv i statsbudgeten (bit.ly/statsbudgeten, sida 435). Offentlig förmögenhet (inklusive fastigheter med mera) ligger på 3 479 miljarder kronor. Offentlig finansiellt överskott (det vill säga pengar) består av 748 miljarder. Sverige är ett av världens rikaste länder och vår offentliga sektor är förmögen, ja, faktiskt rikast av alla, undantaget Norge.

Att du inte ser de siffrorna i Aftonbladet, DN eller SVT handlar om att det politiskt är ”fel” siffror. Siffrorna pekar ut en annan politisk väg, en som handlar om satsningar, jämlikhet, offentliga investeringar och klimatomställning via offentlig sektor. Politiken idag handlar fortfarande om att bromsa offentlig sektors del av BNP. Privatiseringar och privat finanskapital ska stödjas, inte öka det offentligas makt. Det är därför våra pensionspengar skickas till börsen och inte till statliga nysatsningar.

Det är politiska val som presenteras som ekonomiska självklarheter. Och tror man på det blir man maktlös.

1998 skrev jag Det sista kapitlet om statsskulden i boken Globaliseringsmyten och jag trodde faktiskt då att det skulle bli slut på det här pratet om statens stora skuld.

Diskussionen omöjliggör nämligen statliga satsningar och i grunden all reformism. S kan inte förbättra samhället om inte det offentliga är med och bygger, investerar och ställer om. Bara liberaler tror att det privata kapitlet kommer ordna allt det där.

Men myten om statsskulden är fortsatt stark och jag har haft mycket roligt åt hur finanspropositionerna från S under många år envetet berättade att staten har ”en negativ nettoskuld” på några hundra miljarder kronor varje år. Det var ett utmärkt bränsle för föreläsningar.

”Negativ nettoskuld” är nämligen detsamma som plus i kassan. Budgetarna berättade korrekt att det fanns ett finansiellt överskott, men orden byttes ut så att aktiva inom S inte skulle begripa och självklart inga journalister. (Anders Borg tog till slut bort det där begreppet. Nu redovisas överskottet, men väldigt få politiskt aktiva verkar kunna läsa det ändå.)

Ibland spricker den här bilden om den stora statskulden. År 2008 gick Urban Bäckström, före detta riksbankschef och dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv, ut och berättade att offentlig sektor hade ett överskott på 600 miljarder kronor. (Han ville motivera nya skattesänkningar.)

Men oftast är det tyst om dessa enkla fakta.

LO-ekonomer berättar ibland (som när gamla chefekonomen P-O Edin föreslår snabba offentliga satsningar om 200 miljarder per år) men bilden av ”statsskuld” och ”dyra lån” är så stark att de flesta fortfarande tror att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Men Sverige är inte och har aldrig varit ”satt i skuld”. Det där är bara propaganda.

Men räntan då – vem villa betala ränta på dyra lån? För det första är det minusränta för staten 12 år framåt. För det andra, om vi lånar av vårt eget finansiella överskott så betalar vi ju tillbaka ränta till oss själva.

Det är inte ekonomiska fakta som hindrar en annan politik. Det är att V och MP liksom S accepterar de nyliberala budgetreglerna som säger att staten inte får expandera oss ur arbetslöshet och investeringstorka. En del osäkra V:are tror kanske att det handlar om EU. Men EU:s skuldregler är sådana att svenska staten snabbt kan låna upp hela 1 400 miljarder kronor och ändå inte ens nå EU:s rekommenderade nivå på statliga lån. Våra tokpåståenden om ”statsskuld” är helt en svensk uppfinning för att bromsa svensk offentlig sektor.

Ja, vi har råd med höghastighetståg.

Vi har råd att ställa om klimatet snabbt.

Vi har råd med bostäder och fler skolor och vi har råd att arbeta även i framtiden.

Men vi har inte råd att diskutera offentlig sektor baserat på borgerliga ekonomiska myter skapade för att bromsa den.

Vi har inte råd med denna okunnighet.