Även vår tysta acceptans.
Turismen har växt snabbt genom att erbjuda lyx för en hyfsad peng. Här är den mänskliga servicen billig, nästan gratis eftersom det inte finns skydd för gästarbetare och inga fackföreningar är tillåtna. Arbetare från Bangladesh behandlas som slavar medan de passar upp på turisterna som sippar drinkar på skyskrapornas takterrasser.
När utrikesdepartementen i Europa upp-manar sina medborgare att hålla käft under semestern i Dubai så accepterar alla det. Faktum är att invånare från demokratiska länder vallfärdar dit som aldrig förr.
Förra året semestrade 15,8 miljoner i Dubai. Bara britterna står för 1,5 miljoner besökare årligen. Trots att flera av de brittiska medborgarna har råkat illa ut i Förenade Arabemiraten.
En brittisk kvinna står inför två års fängelse i Dubai för att ha kallat sin exmans nya fru en ”häst” på Facebook år 2016. När hon återvände till Dubai för ett ärende i år blev hon överraskad när hon arresterades på flygplatsen. Det hade blivit ett ärende av den gamla postningen.
För två år sedan dömdes en 27-årig man vid namn Jamie Harron till tre månaders fängelse för att han på krogen la handen på okänd mans höft. Harron höll en drink i ena handen och skulle gå förbi mannen så han markerade för den andra att han var precis bakom. Det blev ett rättsärende.
Flera brittiska medborgare har också straffats för att ha lagt upp kritiska kommentarer om Förenade Arabemiraten medan de befunnit sig där. Det blev så många fall att brittiska UD tvingades att gå ut med nya reserekommendationer.
”Att publicera material (inklusive videos och fotografier) online som är kritiska mot företag eller individer, eller relaterade till incidenter i Förenade Arabemiraten, eller som förefaller att missbruka eller förlöjliga landet och dess myndigheter ska hanteras som ett brott, straffbart enligt lag i Förenade Arabemiraten. Det har förekommit att individer har hållits kvar, åtalats och/eller dömts för att ha publicerat sådant material.”
Inte att man ska fundera över om man verkligen ska semestra där.
Inte nog med det, sedan två år tillbaka gäller ytterligare restriktioner. Om man visar sympati och stöd för landet Qatar på sociala medier eller kommunicerar det på något sätt så kommer det att betraktas som en förolämpning och lagföras som sådan.
Ändå fortsätter resenärerna att strömma till diktaturstaten.
Men det är en sak att turista frivilligt, en helt annan att födas in i despotismen.
Den 33-åriga prinsessan Latifa av Dubai försökte fly landet förra året. Latifa är dotter till Dubais ledare Sheikh Mohammed bin Rashid al-Maktoum.
Hon spelade in en video under flykten, som en försäkran, ett meddelande till omvärlden. I filmen beskriver hon sitt verkliga liv bakom lyxfasaden. Bland annat att hon hålls fången mot sin vilja av familjen. Hon är ständigt övervakad och får aldrig fatta egna beslut.
”Om du ser den här videon är jag antingen död eller befinner mig i en mycket dålig situation”, säger prinsessan Latifa.
Videon publicerades kort efter rapporter om att hon tillfångatagits. Flyktförsöket misslyckades och prinsessan försvann. Ingen hörde något om henne.
Först i december kom ett livstecken. På julafton publicerade Förenade Arabemiratens utrikesdepartement ett skriftligt uttalande och flera påstått nytagna bilder, föreställande prinsessan Latifa.
På bilderna ser hon frånvarande ut, hon rör knappt en min, kroppsrörelserna är långsamma som om hon vore rejält drogad.
Latifas flyktförsök misslyckades men hon banade i alla fall väg för andra kvinnor i liknande situation i gulfen. Flera unga kvinnor har följt prinsessans exempel, flytt från familjen, sökt asyl i ett annat land och spelat in en video eller kommunicerat via sociala medier som en livlina.
Till och med Latifas egen styvmor, Shejkens sjätte fru Hayat har lämnat honom. I detta nu pågår en rättsprocess i Storbritannien dit Hayat har flytt med parets två barn om vem som ska ha vårdnaden om dem.
Jag kan bli förvånad över att människor som brinner för mänskliga rättigheter åker till Dubai och lägger upp fina bilder därifrån. Visst, våra pengar kanske inte kan uppmätas i nivå med storföretagen och de statliga ekonomiska utbytena.
Men vi kanske ändå kan fundera över om vi vill använda vårt kulturella kapital till att tvätta rent bilden av diktaturstaten.
