Tre kandidater gallrades ut av 51. Utöver al-Assad fick två män ställa upp som i princip är helt okända.  

För att få kandidera skulle man ha bott i Syrien under de senaste tio åren i rad, vara minst 40 år, muslim och född med syriskt medborgarskap av föräldrar som är syriska medborgare. 

Kravet om att man måste ha bott i Syrien de senaste tio åren är ett direkt finger mot alla oppositionella politiker som befinner sig i exil.  

Dessutom fick inte alla i Syrien rösta, bara medborgare i de områden som kontrolleras av al-Assad fick gå till valurnorna. Vilket motsvarar en tredjedel av Syrien.  

Syriska medborgare som är bosatta utomlands har fått förhandsrösta, men bara de som inte har flytt landet ”illegalt”. återigen en tydlig markering mot alla de som tvingats lämna landet och som därmed uppfattas som opposition till regimen.  

Så här har det alltid varit, reglerna i Syrien är extremt tänjbara för diktatorsfamiljen. När Bashar al-Assad skulle ärva makten efter sin far var han 34 år. Enligt författningen måste en syrisk president ha fyllt 40.  

I en handvändning sänkte parlamentet minimiåldern till 34 och al-Assad valdes till president.   

Att förra veckans val hölls mitt under brinnande krig med dessa kriterier visar en arrogans som inte vet några gränser. Al-Assad röstade själv i en vallokal i damaskusförorten Douma. Platsen är en provokation, här ägde demonstrationer rum i början av upproren. Som straff belägrades Douma och dess invånare isolerades från kontakt med omvärlden, varken mat eller medicinsk hjälp nådde fram. En strategi som är ett krigsbrott. Inte nog med det, staden utsattes för en kemisk attack år 2018.  

Det är på den här platsen som presidenten och hans hustru Asma al-Assad promenerar som stolta erövrare.   

Den stora frågan är varför en diktator överhuvudtaget ställer till med detta skådespeleri när det är uppenbart att det inte rör sig om något demokratisk val. Varför ens anstränga sig?  

Många analytiker menar att spelet kring valet handlar om att visa upp regimens motståndskraft. Assads krig mot sin egen befolkning har inte bara handlat om fysiskt våld utan också om propaganda och pr.  

Det gäller att visa upp sig som en vinnare, en ledare som besegrat oppositionen och som har folket bakom sig.  

Hur många som verkligen stödjer al-Assad kommer vi aldrig få veta så länge det råder obarmhärtig diktatur. Vem kan ens yttra sin mening i ett land utan oberoende media, som i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex kommer på plats 174 av 180. 

Men det kan också tyckas vara särskilt provokativt att hålla ”val” när de facto protesterna år 2011 handlade just om rätten att få rösta, rätten att få yttra sig, rätten att leva i frihet utan rädsla för repressalier. Efter tio års krig fick syrierna ingenting av detta, inte en tum backade al-Assad för medborgarnas vilja.  

Makten framför allt, kosta vad det kosta vill – om så hela Syrien ska gå under. Det tycks vara al-Assad familjens motto. Mardrömmen har sett ut så sedan Bashar al-Assads far Hafez tog makten i en statskupp 1970.  

För tio år sedan sa syrierna stopp, det räcker. Sedan dess har en halv miljon människor dödats. Halva befolkningen är på flykt, över 100 000 politiska fångar befinner sig i mardrömsfängelserna inne i landet, över 80 000 personer är spårlöst borta.  

Men mördaren al-Assad lever som ingenting har hänt. Bara för att han kan.