Något sådant skulle beslutsfattarna förstås aldrig erkänna, men summan av alla demonstranter, kritiska miljöforskare och därtill Miljöpartiets resoluta hållning i frågan måste ju ha betytt en hel del. Hade Preem insisterat på utbyggnaden hade företaget fått räkna med åratal av ilsken kritik och aktioner av olika slag.
Jag tyckte nog att jag hörde en besvikelse i rösten hos den nye koncernchefen när han meddelade beslutet – och jag gladde mig åt det. Besvikna storföretag är nästan alltid liktydigt med medborgarglädje.
Det lönar sig att bråka!
Det är den enkla och omedelbara slutsatsen. Och om det är något alla klimataktivister just nu behöver är det en seger av det här slaget. När ett jätteföretags planer rubbas får det en enorm betydelse för självkänslan hos otaliga människor som slagits mot utbyggnadsplanerna.
Koncernens yttersta ägare, den etiopiske-saudiske miljardären Mohammed al-Amoudi, har jag aldrig fått någon klar bild av – men den yacht (byggd för över hundra miljoner kronor) som han sålde häromåret och hans privatjet har jag i alla fall sett bilder på.
Koncernen uppger att det är av strikta kommersiella skäl som man lägger ner planerna på en utbyggnad och anger coronapandemin som ett skäl. Allt är osäkert och det mesta som har med oljeindustrin att göra har en extra osäker framtid på grund av – eller kanske man vågar säga – tack vare pandemin.
Men det som säkert också spelat en viss roll för bolagets beslut är de nya satsningar på biobränsle som aviseras i den nya statsbudgeten. Miljöpartiets språkrör lyfter fram det som en faktor, alltså idén att mer biobränsle ska tillverkas för att späda ut fossilt bränsle, den skärpta så kallade reduktionsplikten. Där ser Preem sin chans.
Tyvärr är det där ingen entydigt rolig sak för miljön och klimatet. ”Rester från skogen”, det är vad man alltid får höra ska ge oss mer klimatvänligt biobränsle och då syftas det på spill från skogsindustrin. Som om det överhuvudtaget skulle existera något sådant som ”rester” från skogen – ur skogens ekosynvinkel gör det ju absolut inte det. Den biologiska mångfalden i svensk skog har minskat och mer av biobränsle förvärrar läget. Hela idén med mer av biobränsle löser naturligtvis inga klimatproblem, snarare förvärrar det många problem, men här ser en koncern som Preem naturligtvis sin chans att presentera sig i grön förklädnad.
Varje gång jag de senaste åren har slagit upp Preems hemsida på nätet har jag gapat över den minst sagt hycklande retoriken: ”Preem är Sveriges största drivmedelsbolag. Vår högt ställda vision är att leda omvandlingen mot ett hållbart samhälle.” Mot ett hållbart samhälle? Just det: Mot ett sådant samhälle! Ibland har jag undrat om koncernens marknadsförare verkligen fattat hur galet en annan av deras slogans låter: ”Vi vill vara oljebolagens svar på Spotify”. Företaget gör allt vad det kan för att inte låta gammelmodigt.
Preems besked kom för min del i ett speciellt stämningsläge. I måndags förmiddag satt jag och grubblade över det klara nej till ett vindkraftsverk på Ripfjället i Malung-Sälen som en majoritet utsade i folkomröstningen i helgen. I grunden är det sorgligt att folk säger nej till vindkraftens förnyelsebara energi. Jag hade hoppats på ett ja. Men samtidigt är det bra att folkomröstningen ägde rum. Ty vad folk sa nej till var nog i mycket hög grad den övermakt i fjärran som ett gigantiskt tyskt vindkraftsföretag representerar. Och många miljövänner som röstade såg också det höga pris i form av förstörd natur som anläggandet av flera hundra meter höga vindkraftverk orsakar. Ja, jag sörjde nej men hade ändå någon sorts förståelse för det eftersom det speglar en upprorslusta mot den globala storföretagsamheten och en medvetenhet om naturskövlingen.
I fallet Preem har det lönat sig att folk bråkat, men det gäller i slutändan antagligen också folkomröstningen om vindkraftverk: Storbolag, och därmed maktförhållanden, blir synliga. Och vi kan även få en debatt om det pris för ekologin som också vindkraften har, trots det i grunden goda med den.
Att Preem drar tillbaka sina planer är så mycket mer av en entydig seger för miljörörelsen, även om det finns skäl att varna litet för den biobränslebransch som hägrar för exploatering på skogarnas bekostnad.
Jag ska minnas måndagen den 28 september. Solen sken genom mitt fönster. Kattungen hoppade på mitt tangentbord. Ett storföretag hade gett upp. Jag fick ny energi.
