Alla inblandade partiledare drar åt det hållet, åt en blåbrun koalition. Det enda frågetecknet som verkar återstå är om man kan locka med sig Nyamko Sabunis krympande Liberalerna. Annars är Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) överens. De vill samarbeta. De ser inga hinder.

Makt före rimlighet.

Makt före att skydda demokratin.

Så kan vi väl sammanfatta det som vi ser växa fram.

Busch gick in i förra valrörelsen med löftet om att Sverigedemokraterna är en otänkbar partner, idag och flera decennier framåt. Då handlade det om människosyn, om att partiet är för extremt, om att dess politiker "befinner sig långt ut i träskmarkerna”.

Sedan föll Alliansen sönder, Annle Lööf (C) och Jan Björklund (L) bytte sida. Plötsligt var Busch beredd att diskutera med alla riksdagens partier.

Träsket skrämde inte längre.

Det lockade.

"Vi måste vara beredda att förhandla med alla partier i Sveriges riksdag. Vi är beredda att förhandla med SD i alla frågor som vi anser nödvändiga”, sa hon till SVT förra månaden.

Kristersson har gjort samma resa.

Pragmatisk, om du frågar moderater. Ryggradslös, om du frågar nästan alla andra. Vi minns ju vad han sa till Hédi Fried, vad han lovade henne, Förintelseöverlevaren.

”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, berättade Fried för Dagens Nyheter.

Det var före valet. Nu öppnar han för att Sverigedemokraterna kan bjudas in en regering som han själv leder.

”Det är ingenting jag utesluter alls”, konstaterade Kristersson till Expressen i somras.

Moderaterna och Kristdemokraterna har bestämt sig.

Deras beslut har inte det minsta med att Sverigedemokraterna har förändrats mirakulöst, för det har partiet inte gjort. Rasismen finns där. Den kompromisslösa etnonationalismen. Den enda skillnaden är att de två andra borgerliga partierna nu anser det vara en acceptabel plattform för att bilda en regering.

Kristersson och Busch vill ha en regering med SD-M-KD.

Blåbrun regering istället för rödgrön.

Men till vilket pris?

Vad är de beredda att offra?

I senaste partiledardebatten i riksdagen pressades Åkesson av bland andra Isabella Lövin (MP). Hur kan han inte ta avstånd från Donald Trump? Hur kan han ha så obefintlig respekt för demokratins processer? Däremot inte ett ord från Kristersson eller Busch.

Det är skrämmande.

Var drar de då gränsen?

Sverigedemokraterna har nominerat Trump till fredspriset och ansträngt sig till det yttersta för att odla kontakter med hans administration och tillhörande, ultrakonservativa tankesmedjor.

Men inte ett ord!

Istället har flera av Moderaternas och Kristdemokraternas riksdagsledamöter och tjänstemän ägnat sig åt att bagatellisera fört faran med Trump och senare stormningen av Kapitolium, till och med spekulera i om kanske vänsteraktivister låg bakom det hela.

"Må nu Republikanerna ta senaten och huset, så att inte politiken går fööör långt åt vänster”, twittrade Stockholms moderata finansregionråd Irene Svenonius så sent som 7 november.

Det är illustrativt.

Det här är värre än att suget efter makt förvandlar fiendens fiende till en ny vän. Något har fått fäste i Moderaterna och Kristdemokraterna.

Ett slags nonchalans för demokratins skörhet.

Men även en politisk omställning som på punkt efter punkt linjerar med Sverigedemokraterna.

Tydligast är det hos Kristdemokraterna. Allt hetsande, uppviglande om hur kvinnor förtjänar ”ny feminism” och inte vänsterliberala galenskaper som menskonst, ”politiskt korrekta prussiluskor” och ”total upplösning av könen”. Busch är trumpist ut fingerspetsarna. Hon ljuger rakt av i en partiledardebatt och bryr sig inte ens om att det sedan avslöjas, för då är alla likes hemma och svansen har fått sitt.

Kristersson tänker gå till val som den vuxna i rummet, men han gör ingenting för att bromsa andra moderater som spinner konspirationsteorier om att public service skulle vara en lydig megafon för regeringen.

Tre borgerliga partier.

Tre borgerliga partier som uppvisar högerpopulism.

Tre borgerliga partier som vill driva en utpräglat borgerlig ekonomisk politik.

Tre borgerliga partier som är outvecklade och ointresserade i sin klimatpolitik.

Tre borgerliga partier som betraktar feminism som något apart och skadligt.

Tre borgerliga partier som alla, i olika grad, kan trivas med nationalismens splittring.

Ja, det är skarpt läge.

Dagens ETC kommer fortsätta att berätta här på ledarplats att Sverigedemokraterna är fascister och att Moderaterna och Kristdemokraterna ändå väljer att uppsöka avgrunden, alternativt nu är oförmögna att se den.

Men det räcker inte.

Vi har drygt ett och ett halvt år till nästa val. SD-M-KD i regeringen skulle på ett fundamentalt plan förändra vårt samhälle. För oss alla. Det kan jag och andra skriva tusentals opinionsartiklar om. Det kommer vi att göra. Men här finns ett behov av en bred informationskampanj.

Nyhetsjournalistik. Fakta. Intervjuer som ställer följdfrågorna. Att metodiskt granska vilka konsekvenser som blåbrun politik kommer att få.

Dagens ETC startar ett sådant projekt, omgående.

Vi kommer att satsa minst 500 000 kronor under 2021 – tack vare den pågående insamlingen – för att så många som möjligt ska bli varse om vad som kan vänta. Det blir artiklar men också material i annan tappning, för en annan publik. Tv-format och poddar.

Allt kan du följa i sociala medier under #blåbrunt.

Vi vill nå miljoner med detta initiativ.

Demokratin står på spel.

Jag menar det verkligen, för de senaste veckorna – med händelserna i USA, med uppenbara paralleller till Sverige – har visat att Moderaterna och Kristdemokraterna saknar en självklar reflex att hålla emot eller ens markera.

Vad händer om de låter Sverigedemokraterna få makten över mediepolitiken, trots att partiets ledande företrädare drömmer om ungersk censur och kallar journalister för fiender och förrädare?

Vad händer om Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna får fyra år på sig att urholka aborträtten. Visst, Busch säger att hon respekterar gällande ordning, men hon sa också att hon aldrig skulle samarbeta med Åkesson, och bakom kulisserna har hennes parti täta kontakter med giftiga amerikanska organisationer som vill beröva kvinnan rättigheten att välja själv.

Hur låter det när Busch sitter i ett möte med Björn Söder (SD), som föra veckan ställde en fråga till Lövin om hur hon tänker ”få ned antalet aborter” utifrån problemformuleringen att ”42 miljoner ofödda dödades i aborter” under 2020?

Vad händer med klimatkrisen när ingen vill reglera något alls, om det inte handlar om att subventionera kärnkraft och folkloristiskt gröna ängar?

Vad händer med välfärden när inget av partierna ser något problem med de stora privata vinsterna?

Vad händer med integration när ett av partierna vill skicka tillbaka så många det bara går, medan övriga just nu försöker växa med polarisering och att väsensskilja den som är född i Sverige med svenska föräldrar från den som har kommit hit som invandrare eller har föräldrar som har gjort det?

Som när Busch – vars parti styr i ett stort antal regioner, där pandemins dödliga följdverkningar på olika sätt kan bromsas – anklagar de som blivit sjuka i utsatta förorter för att vara ”kulturellt avlägsna”, att de med andra ord inte vet varken sitt eget eller samhällets bästa. En av förra årets grövsta, mest inhumana utspel.

Vad händer med medierna om det redan nu finns ett underförstått hot att varje kritisk granskning kommer att hållas emot avsändaren?

Vad händer med ojämlikheten när alla partierna vill sänka skatter, pressa arbetstagare, förhindra utjämning och krympa det offentligas ansvarstagande – men ingen vill kännas vid klass?

Vad händer med Nato, med kriminalpolitiken, med kulturen?

Vad händer med gemenskapen, kittet mellan oss, om en aggressiv och kulturkrigande identitetspolitik blir det styrande?

Blåbrun regering skulle innebära ett systemskifte.

Du och alla andra som läser Dagens ETC ska veta vad som står på spel.