Jag hade förstått henne, men till bakom Pourmokhtaris dopp i Östersjön häromveckan var ett annat: att manifestera glädjen över regeringens nya fiskeförslag. 

Men som alltid när Pourmokhtari och Tidöregeringen är stolta så att de spricker bör man lusläsa förslaget i fråga och inte dras med i glädjeyran. Titta bara på Regeringens klimathandlingsplan ”Hela vägen ner till netto noll” som inte alls tar oss ner till netto noll. 

I samband med det tokiga doppet deklarerade Pourmokhtari nöjt att man utökar trålgränserna i Östersjöområdet för att skydda strömmingen (eller sill – samma fisk, två olika namn). Bestånden är akut hotade – omkring 90 procent av all strömming har försvunnit de senaste 40 åren, enligt en studie från SLU.

I det läget borde väl ett utökat trålförbud välkomnas med öppna armar? Ja, om förslaget hade haft någon effekt. Men både fiskare och forskare sågar regeringens planer eftersom trålningsförbudet instiftas på ett område där ingen fiskar. 

Det påminner om ett annat havsbaserat luftslott, nämligen det utökade ålfiskeförbudet. Ett EU-direktiv föranledde ett utökat stopp för fiske av ål – från tre till sex månader om året. Det fick fart på kreativiteten hos regeringen och Havs- och vattenmyndigheten.

Man lät göra en utredning om vilka effekter förbudet skulle ha beroende på period på året, och kunde sedan välja att rädda 95, 63 eller 18 procent av ålen – eller att inte få någon effekt alls. Du vet nog vad regeringen beslutade.

Likt förslaget om trålningsförbud där trålning inte sker landade man i att förbjuda ålfiske under den tid på året då ingen fiskar ål. Win-win för regeringen: den så viktiga näringen bevaras – även om det näringen utgörs av nu håller på att fiskas bort – och Pourmokhtari får spela miljöhjälte. 

Nu stundar midsommar, sillens högtid, men tyvärr är din konsumentmakt begränsad: de flesta sillburkar i matbutikerna innehåller inte fisk från Östersjön. Och tur är väl det, eftersom den innehåller så höga halter av dioxin och PCB att barn, gravida och de som vill bli gravida inte bör äta Östersjösill mer än ett par gånger per år.

Problemen härstammar framför allt från en annan slutprodukt. När DN granskade fiskeindustrin förra året kom de fram till att 92 procent av all svensk fångst från Östersjön blir till fiskmjöl. Det används framför allt som foder vid fiskodlingar, men också till uppfödning av grisar, kycklingar och husdjur. 

Vi dammsuger alltså havet på fisk för att mata vår mat, och har en klimat- och miljöminister som firar att hon inte gör någonting åt saken bortsett från att bada i det vatten hon nu låter tömmas på liv. 

Ibland finns det helt enkelt inga genvägar. Det som behövs är omfattande begränsningar av det industriella fisket – sänkta fiskekvoter. 

Och, i det längre perspektivet, en livsmedelsstrategi som inte går stick i stäv med planetens gränser. Det kan bli svårt för en regering som samarbetar med ett parti som rasar över vegetarisk skolmat och som anordnar korvbuffé på sin EU-valvaka.

Romina Pourmokhtari är inte ensamt ansvarig, men som vanligt får hon agera syndabock. 

I dunklet gömmer sig landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), som inte bara kampanjat för att stoppa den efterlängtade – och nu klubbade – naturrestaureringslagen i EU, utan också sänkt klimatambitionerna på livsmedelsfronten.

I den nya nationella livsmedelsstrategin pekar man inte på de negativa klimateffekterna från kött och mejeriprodukter, trots stort vetenskapligt stöd för att minskad konsumtion av animalier är en viktig klimatåtgärd.

Än så länge finns det fiskar som flyr när ministrar hoppar i vattnet. Men snart finns inget bestånd kvar att bevara, ingen fiskenäring kvar att rädda. Kvar finns ett enda stort mörker: oceaner av ingenting.