Sveriges klimat- och miljöminister har en unik möjlighet att vara en förebild, en politiker som kommer att gå till historieböckerna. Eller: hade möjligheten.

När Romina Pourmokhtari (L) tillträdde sin roll för drygt två år sedan var hon den yngsta i svensk historia att bli minister. Som ungdomspolitiker gjorde hon sig känd för sin orädda attityd gentemot såväl den egna partiledningen som andra partiers politiker. Hon var värderingsdriven och rak, en skicklig retoriker, verkligt liberal. 

Hennes parti hade den mest ambitiösa klimatpolitiken bland Tidöpartierna innan valet 2022; tredje bäst totalt, enligt en analys av Researcher’s Desk. Långt ifrån den nödvändiga ambitionsnivån, ja, men ljusår bättre än den politik man levererar när man nu har makten. 

Pourmokhtari har flertalet gånger surnat till över den i hennes tycke orättvist dåliga bild som målas upp över klimatpolitiken. Som ett mantra upprepar hon att Sveriges klimatpolitik är bättre än vad debatten säger, och som vakthundar attackerar hennes stab alla som yttrar kritik. 

Häromdagen sa klimatministern i TV4 att det minsann visst görs framsteg, och att Sverige har minskat sina utsläpp kraftigt sedan 1990-talet. Visst ska man vara glad över det arbete som redan gjorts, men är inte det viktigaste nu vad som sker i dag, imorgon, och därefter? 

Och blickar vi framåt, som Pourmokhtari borde göra i stället för att ta åt sig äran för tidigare regeringars politik, ser det onekligen mörkt ut. Så här: om man simmat halvvägs in mot land från en öde ö, ska man då applådera sig själv för simtagen man avverkat och nöja sig med det, eller simma den återstående sträckan? 

Pourmokhtaris besatthet vid att fira gamla bedrifter är inte bara ovärdig; den är direkt farlig. Växthusgaser ackumuleras i atmosfären och stannar kvar där många år framöver. Det är inte bara nollutsläpp, eller mål om nollutsläpp, som spelar roll, utan också hur vägen dit ser ut. 

Visst vore det skönt för regeringen om alla bara slutade oroa sig.

Alltså: vi måste minska utsläppen nu. En falsk optimism förstärker inte direkt den känslan – men visst vore det skönt för regeringen om alla bara slutade oroa sig.

I stället för att bli en förebild har Pourmokhtari trasslat in sig i ett garnnystan av gaslighting: det är alla andra som har fel, inte hon, det går jättebra, vi är bara pessimister.

Häromdagen påstod hon att Naturskyddsföreningen bara gnäller och aldrig kommer med egna förslag. Ett magstarkt uttalande från en minister med en minst sagt skral repertoar av effektiva klimatåtgärder – men som Naturskyddsföreningen, förstås, bemötte med … en hel rad konkreta förslag. 

Men det är förstås inte brist på idéer som är problemet. Pourmokhtari är bakbunden av partier som inte bryr sig ett skvatt om klimatet, särskilt Sverigedemokraterna, och hon har varit öppen med hur kämpigt det är att samarbeta med Jimmie Åkessons parti. 

Säkert sant – jag är inte avundsjuk – men hon har själv valt att att sätta sig i denna omöjliga position. Ingen tvingade henne. Hon gjorde ett val. 

Pourmokhtari är den första klimatministern på 20 år som ökar utsläppen, och helt klart den som har sämst relation med medierna – ändå fortsätter hon att ihärdigt försöka övertyga oss om sin förträfflighet. 

Går hon inte till historien för det gör hon det garanterat i partiet. Inte som idealist, utan som partist. Pourmokhtari är Liberalernas okrönta drottning, en given framtida partiledare.

Om hon behöver ett valspråk har jag ett här: För makten – i tiden.