Storbritannien lämnade EU efter en valkampanj präglad av populism och rena lögner. Boris Johnson lovade, med ett självförtroende som bara brittiska privatskolor kan ge, bättre ekonomi genom friare handel. På de röda kampanjbussarna kunde man läsa att slopad EU-avgift skulle rädda den krisande sjukvården.

Några år senare är britternas ekonomi i fritt fall. Den tydligaste brexit-effekten på sjukvården är brist på mediciner. 

När jag hör klimatminister Romina Pourmokhtari (L) försvara sin klimatpolitik kan jag nästan se Boris Johnsons blonda kalufs framför mig. Hon har inte gått på brittiska privatskolor men självförtroendet är det inget fel på. 

Trots chockhöjda utsläpp har hon med stor övertygelse lyft fram sin klimatpolitik som helt överlägsen den gamla regeringen. 

När hon innan jul presenterade sin klimathandlingsplan sa hon att det "för första gången någonsin" fanns en plan för att nå nettonoll 2045. Sedan la hon onormalt mycket tid av pressträffen på att kritisera sina företrädare. Den förra regeringen la alla ägg i en korg sa hon, med hänvisning till reduktionsplikten.

Men när DN granskar handlingsplanens branta utsläppsminskningar visar det sig att kalkylen bygger på kraftigt höjd reduktionsplikt. Precis det hon kritiserat den tidigare regeringen för. Några andra kalkyler har hon inte. Det är pinsamt. Ofattbart amatörmässigt.

Den misstrogna frågan från DN:s reporter om kurvan för att nå nettonoll säger allt:

"Det är bara ett streck?"

I likhet med Brexit krossas fagra löften i mötet med verkligheten. De flesta britterna ångrar nu EU-utträdet. Vi lär få se detsamma med klimatpolitiken.