Jag tyckte nyheten lät så otrolig att jag med ett ironiskt leende på läpparna började leta efter tecken på att det rörde sig om ett utstuderat aprilskämt. Det enda jag då tyckte var en svaghet med detta aprilskämt var att det inte var norska posten det var fråga om. Eller ryska posten. Eftersom jag var tvungen att skriva en ledare om detta samma dag ägnade jag en halv förmiddag åt att undersöka om det var ett avancerat aprilskämt.

Det var det ju inte. Men i efterhand kan lugnt konstateras att det blivit ett fantastiskt och för svenska staten oerhört dyrt aprilskämt. Redan den där aprildagen gick det att få fram uppgifter om att det fanns en del oroande tecken på att den danska posten brottades med ekonomiska problem – och i dag vet vi att det är svenska skattebetalare som fått hålla danska posten finansiellt under armarna.

Avtalet var idiotiskt, men Maud Olofsson stod på sig. Hon lyste på presskonferensen när hon stod tillsammans med de svenska och danska postbossarna i en affär som knappast var mycket bättre än hennes andra stora insats för landet: klartecknet hon gav för statliga Vattenfalls köp av Nuon.

Jag är född 1959. Under min livstid har jag fått bevittna hur den kanske mest ärevördiga institutionen i svenskt samhällsliv gått från att vara en självklarhet i vardagslivet över hela landet, till att förfalla till en krisande bolagsverksamhet på en avreglerad marknad.

Svenska Postverket hade när jag var ung en nästan 350-årig historia av att binda samman landet. Postens skylt lyste på torgen. Brevbärare rörde sig i gråvädret som sändebud från en välvillig stat som ansåg det ha ett egenvärde att vara närvarande i varje vrå. Länge delades post faktiskt ut tre-fyra gånger om dagen.

1993 togs Postens monopol bort. Det var en del av den borgerliga regeringens många privatiseringsprojekt, där ett annat exempelvis var privatiseringen av skolsystemet. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna röstade emot. På sikt ledde denna avreglering till vad det brukar leda till. Generaldirektörer blev verkställande direktörer och bonusarna haglade, men allra viktigast: Nya företag tog hand om den utdelning som är lönsam, medan det statliga bolaget enligt lag är tvingat att ta hand också om den olönsamma utdelningen i gles- och landsbygd. Idén om konkurrens funkar uselt, särskilt i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Post- och paketutbärning borde betraktas som ett naturligt monopol.  

Under det 90-tal då stora omvälvningar skedde i det svenska postväsendet bidrog det märkbart till känslan av att hela samhället gungade: Postkontor försvann. Brevbärare såg alltmer pressade ut. Plötsligt kom de där kontoren för Svensk Kassaservice som såg lika kala ut som bulgariska livsmedelsbutiker under kommunisttiden. När brev och försändelser slutligen hamnade intill matvarubutikernas köttdiskar ledde det inte bara till irritation hos många. En känsla fanns – och finns – också av en degradering av en tidigare så yrkesstolt verksamhet.

Postens symbol lyste en gång i stadslandskapen som mentala orienteringspunkter. När den försvann gick, för folk i min ålder, en inre karta förlorad.

Fortfarande är Postnord ett av Sveriges största företag, med fler än 10 000 anställda. Dagens Nyheter har i dagarna gjort ett bra reportage om Postnords enorma problem, föranlett av en extern utredning som pekar mot en kommande ekonomisk krasch för bolaget. Digitaliseringen gör att pappersbreven minskar alltmer dramatiskt och blir svårare att få lönsamhet i. Den växande paketutdelningen är knappast alls lönsam och även där tar privata bolag över det som är mest lönsamt. Sverige är enligt Dagens Nyheters reportage det land som allra minst subventionerar sitt postsystem. Vi är som vanligt de ledande marknadsliberala landet.

 Vad leder det till? Detta:

”Det finns inga förutsättningar i ett land som Sverige med de enorma geografiska avstånd som vi har och de antal mil som körs i brevbärningen runt om i landet att ha parallella logistiksystem. Det finns en viss typ av service där man måste inse: Vill man ha en nationell service måste man ha den i statlig regi hela vägen.”

Den som säger det är Peter Brännström, tidigare operativ chef för hela Postnord och med 38 år bakom sig i företaget. En man som dessutom är politiskt aktiv som – kristdemokrat.

Posten borde förstatligas. Så enkelt är det. Man kan mycket väl ändå ha kvar det goda med att matvarubutiker sköter en del av verksamheten – det har ökat tillgängligheten.

Men avskaffa postmarknaden! Vi har inte råd med den.