”Ta inte vår gud, ta inte våra vapen.
Knivsta lyssnade artigt.
Knivsta är långt ifrån amerikanska Södern.
Knivsta är ett välmående sovsamhälle ungefär fem minuter med tåg från lärdomsstaden Uppsala.
Men den sortens detaljer – direkt pinsamma överföringsproblem – hindrar inte Ingerö, inte heller Ebba Busch, den partiledare han agerar policychef åt.
”Jag följer ju mycket amerikansk politik. Och jag brukar säga: vänta fem-sex-sju år så händer det i Sverige också”, säger Johan Ingerö, tvärsäkert, i Björn af Kleens utmärkta reportage i Dagens Nyheter som handlar om hur framför allt Kristdemokraterna, men även andra högerpartier, alltmer börjat intressera sig för landsbygden.
En konflikt att eskalera. Väljare att vinna. Då börjar det hända saker. Ebba Busch blir en inbiten jägare, med mossgrönt uppdaterad garderob (hon tog licens sommaren 2020). Hon träffar Bränsleupproret. Hon missar ingen chans att använda begreppet ”hjärtlandet”, rakt av importerat från USA, rakt av signerat Ingerö.
När hon talade vid rikstinget i höstas, menade hon att landsbygden och de mindre städerna far förskräckligt illa på grund av ”urbant perspektiv”, på grund av ”klåfingrigt EU”. Hon målade bilden:
”Där finns jordbrukare och jaktlag, gruvor och gröna betesmarker. Trähus och trädgårdar. Hjärtlandet har, och är, ett egenvärde. Det borde inte läggas i träda.”
Det är bild som vi nog alla kan sjunka in i. Den talar till oss. Vi har sett den med våra egna ögon. Den är varm och trygg. Men också romantiserande, arkadisk. Manipulativ.
Kristdemokraternas dragning mot det bortglömda Sverige bygger på en korrekt analys. Städerna har ju vuxit på landsbygdens bekostnad. Jobb har försvunnit, service flyttat till centralorter. Politiken har inte kompenserat för den demografiska chockvågen. Det har i decennier saknats en landsbygdspolitik som signalerar framtid, möjligheter, hopp.
Det finns därför ett behov.
På sina håll även starkt missnöje.
Tänk om det skulle komma en genuin kraft som vill annorlunda, som verkligen bottnar i den här spänningen mellan orubblig stolthet och känsla av förlust.
Ja, tänk om – för denna kraft är definitivt inte Kristdemokraterna.
Populism är flyktig.
Populism är en tillfällig, egennyttig besökare.
Johan Ingerö talar om en amerikansk ”dynamik”, att den per automatik migrerar över Atlanten, bara med viss fördröjning, från ett superpolariserat USA hit till Sverige. Men så är det ju inte. Han baxar den hit. Trumpismen. Det är inte ens subtilt. Det är hela paketet. En uppnäst elit som tycker att alla utanför Stockholm – Södermalm! – är hillbillies. Ett stackars folk som bara ger och inget får. Stäng gränserna. Riv ned vindkraften. Rör inte snuset. Skjut vargen. Dränera träsket. Ut med sossarna, ut med miljömupparna, in med…
Ja, vadå?
Ett borgerligt parti som är lika benäget av fördela rättvist som att ta ansvar för konsekvenserna av alla hätska kulturkrig man släpper lös.
I vår ska Kristdemokraterna lansera en komplett politik för landsbygden, så är det sagt. Mer sannolikt blir det en punktlista för att förstärka argumentet att bekväma cityslickers vill plåga livet ur alla som bara drömmer om en tillvaro med ”Villa, Volvo och Vovve”, som Busch sa i somras.
Populism.
Som att dra på jakt efter klövvilt med Ulf Kristersson (M) för att få ett skogsdoftande material till Instagram och till att plantera i tidningen Svensk Jakt, Svenska Jägareförbundets tidning.
Som att gästa diverse jaktinfluencers (ja, de finns och når många): ”Ebba Busch skjuter sin första DOVHJORT! Sista drevjakten och dovpyrsch i Östergötland!”
Känns det äkta?
Man kan se politiska spelets logik.
”Det vore naivt av partier som söker stöd hos landsbygdens väljargrupper att inte använda det enda intresset som binder samman högerns stadsbor och lantisar – jakten”, skriver Anna Ek för Timbro.
Man kan också se cynismen. Hur landsbygden utnyttjas. Att till sist blir det nog mest att Busch sitter av några pass fastän hon hellre skulle återvända till att bränna asfalt med Margaux.
Ingerö är en effektsökare. Som dessutom dras med av populismens sämsta impulser. Det gör hans landsbygdsäventyr mer obehagligt än komiskt. Han är gränslös, omdömeslös.
Några månader före stormningen av Kapitolium ansåg han – i debatt mot Fredrik Reinfeldt – att det är ”problematiskt” att säga att Donald Trump hotar demokratin. Ingerö sprider vidare sunkig satir om att public service mörkar allt som är negativt för röda och gröna partier. Han twittrar nedlåtande om att statsministern är ett ”snille” och ”bisarr”. Han bulldozrar varje fråga. Som när Dagens Nyheter tidigare intervjuade honom och frågade om det finns en könsmaktsordning.
”Jag har svårt att se att en man i Norrlands inland med förslitningsskador som är sjukpensionär skulle ha det så himla mycket bättre än en kvinnlig krönikör i Stockholmspressen”, sa Ingerö.
Nu ska hans hjärna rädda landsbygden.
Ingerö reagerade på af Kleens reportage om paret Bergström genom att, tillsammans med andra högerfigurer, tacka nej till dennes intervjuförfrågningar och uppmuntra andra att göra detsamma. Ett slags svartlistning inom den konservativa kretsen. Jag påtalade att det är extraordinärt beteende. Jag fick detta tillbaka:
”Svartlistning är vad dina åsiktsfränder gör mot kritiker där de har möjlighet. Som mot Solidaritet i Polen, innan er regim föll där. Det handlar om vilka rättigheter den utpekade tillerkänns. Att neka en intervju är alltså inte att svartlista journalisten som bett om en.”
Nej, det är inte lätt att hålla god ton när Ingerö varvar upp, med grova anklagelser och omedelbar aggressivitet. (Jag svarade att ETC då det begav sig smugglade in kontraband till Polen och andra länder som var fångade i kommunismens järnring. Han svarade inte.)
Många gånger dras man – jag – själv med. Triggas. Precis som han vill. Han sänker debatten för att vaska nästa schism som kan exploateras politiskt, som kan skickas vidare till en partiledare som gör precis vad som helst.
Som sagt, obehagligt.
Alla förlorar.
Landsbygden förlorar helt säkert.
