Outsourcingen av IT-system och debaclet i Transportstyrelsen är själv­fallet en fråga av sådan dignitet att den måste vädras ut både ordentligt och offentligt.  Sina rötter har den i den privatiserings- och upphandlingsfilosofi som har borgerliga förtecken men som socialdemokratin är medskyldig till för att ha genomfört delar av dessa avregleringar och framför allt för att inte ha stoppat dem i tid.

Generaldirektören och konsulten i politiska policyfrågor, Per Molander, visar i ESO-rapporten ”Dags för om­prövning” att nästan inget av det som utlovades i avreglerings-, ­privatiserings- och upphandlingsrevolutionen har infriats. Det blev varken billigare, bättre eller effektivare.

Men i stället för att fokusera på behovet av att sätta en klar gräns för hur mycket och vilken typ av verksamheter som kan läggas ut på privata aktörer, vilket Socialdemokraterna har aviserat, har den borgerliga alliansen med stöd av SD inlett ett synbarligen gränslöst skyttegravskrig mot regeringen Löfven.

Misstroendevotum, ett institut tänkt att användas vid riktigt grova konstitutionella överträdelser, hotar man nu med att rikta mot allt som man över huvud taget ogillar i den rödgröna regeringens politik. Efter att ha lossat misstroende­kanonen mot tre ministrar med anknytning till IT-debaclet, traskar b-alliansen nu patrull efter Svenskt näringsliv och hotar fälla ytterligare tre ministrar om regeringen inte drar tillbaka sina aviserade synnerligen måttfulla skattehöjningar.

Skadeskjuta men inte döda tycks vara det borgerliga mottot för sandlådeleken. Ty om alliansen menade allvar med att informationsbristen i regerings­kansliet var huvud­frågan, borde ju misstroende­förklaringen riktas mot statsminister Stefan Löfven. Men så långt räcker tydligen inte dådkraften och skälet är inte svårt att gissa. De borgerliga är inte beredda att ta över något regeringsansvar med stöd av Sverige­demokraterna. Åtminstone inte än så länge.

Rötmånadshistorien innehåller flera pikanta inslag.

Den 16 augusti ingick Moderaterna och Centerpartiet en uppgörelse om satsningar på försvaret med drygt 8 miljarder på tre år med den försvars­minister, Peter Hultqvist, som de hade lovat fälla i höst.

Den så kallade ”oberoende liberalismens” regionala språkrör Sydsvenskan/HD:s piruetter kring IT-debaclet påminner i sitt slirande och slingrande inte så lite om Janne Vängmans väg hem efter lördagsdansen. I en huvudledares bildtext sägs Stefan Löfven ha ”agerat smart och taktiskt klokt”. I själva ledartexten anklagas han för motsatsen, både ”bristande fingertoppskänsla och ett uselt ledarskap”.  I en bredvidstående krönika tycker ledarskribenten Sofia Nedbrand att ”udda kunde vara jämnt” och att alliansen kunde visa överseende genom att ta tillbaka kravet på misstroende mot en försvarsminister som tycks ha ett grundmurat förtroende även i vida borgerliga kretsar.

Och tuvhoppandet fortsätter. Den 18 augusti rubriceras huvudledaren ”Hultqvist (S) förtjänar ändå förtroende.” Dagen efter, den 19 augusti, förespråkar tidningens politiska chefredaktör Heidi Avellan konfrontation ända in i kaklet (”affären borde baxas hela vägen till valet”) och beskyller Social­demokraterna för att ”inte ha klarat sin forna paradgren: själva regerandet.”

Ställt i relation till vad svenska folket, enligt ett antal färska opinionsmätningar, anser synes Avellans slutsats förhastad. SVT/Novus parti­sympatiundersökning visar till exempel att Socialdemokraterna har gått stärkta ur krisen. Genom att bemöta borgerlig sandlådelek med statsmannamässigt resolut handlande visade Stefan Löfven vem som regerar landet.

Vem eller vilka som i slutändan står där med de längsta näsorna eller med Svarte Petter är det förstås för tidigt att sia om. Vad Sverige i stället för politisk nålstickslek skulle behöva är en riktig konflikt mellan vänster och höger.  För detta behövs främst en socialdemokrati som vågar dra upp riktlinjerna för ett handlingsprogram som syftar längre än den kortsiktiga dagspolitiken. Kan dödläget i svensk politik verkligen brytas?  Till den frågan återkommer jag i en kommande ledare.