Den 11 november fortsatte jag med att skriva att det utbredda missbruket av visstidsanställningar måste upphöra: ”Väldigt få har ett fuck off-kapital på banken som gör att de kan säga upp sig och söka nytt jobb om de blir illa behandlade på sin arbetsplats De som har otryggast jobb och sämst ekonomi har svårast att vittna och få rättvisa skippad. Klassorättvisor gör att förövare kan gå fria, och att sexuella övergrepp kan fortgå i tysthet.”
Det här är en månad sedan. Vittnesmålen om sexuella övergrepp, på samhällets alla arenor, har fortsatt att komma som en lavin. Det tar aldrig slut. Det är ett enormt ansvar för makthavare i alla positioner att omvandla berättelserna till samhällsförändring. Att se till att den oerhörda vreden i #metoo förvaltas som en konstruktiv, positiv kraft.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En effektivare sexualbrottslag, som både förändrar normer och straffar förövare, är en sak. En tryggare arbetsmarknad är en annan. Men det finns ju oräkneliga andra politiska åtgärder att vidta. Modernisera skolans sexualundervisning och se till att varenda kvinnojour har en anständig ekonomisk försörjning, för att nämna två. Det gäller att forma en politik som både förebygger sexuellt våld, så att det minskar, och sätter effektivt stopp för övergreppen när de redan är ett faktum.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) är en av de politiker som hittills varit mest konkret. I SVT:s Rapport kritiserade hon högerns vilja att försämra lagen om anställningsskydd: ”Jag tror att det skulle vara förödande för en tystnadskultur som skulle bre ut sig än mer om otryggheten ökar för i princip alla grupper på arbetsmarknaden. Jag uppmanar de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna att dra tillbaka det förslaget. Det är ett direkt hot mot att kvinnor ska våga träda fram och att vi ska kunna vända den här utvecklingen.”
Moderaterna gick i taket. De kallade Ylva Johanssons uttalande ”käbbel”, ”ovärdigt”, ”lågt” och ”osmakligt”. De rasade helt enkelt över att arbetsmarknadsministern ville ”politisera” #metoo. I deras munnar var politisera ett självklart skällsord.
Det är typiskt den klassiska högern. Hela deras ideologi bygger på att strukturella förklaringar och gemensamma lösningar förkastas. Det är individen som bär ansvaret. Människan ses som en fri atom och politiken ska ha så lite inflytande över hennes liv som möjligt, men straffa henne hårt när hon inte ”sköter sig”.
Den människo- och samhällssynen funkar dåligt i #metoo-tider. Tillsammans bildar vittnesmålen om sexuella övergrepp en bild av strukturell över- och underordning som blir omöjlig att blunda för. Nästa steg är naturligtvis, även om högern vrider sig som en mask, att kräva gemensam och politisk samhällsförändring. De brottsutsatta individerna har allt för länge burit erfarenheterna som enskilda atomer, var för sig. Nu går de samman i ett massivt kollektiv som kräver samhällelig skärpning.
I mitt stilla sinne undrar jag när partistrategerna, från höger till vänster, fattar det här. Jämställdheten måste bli en av de hetaste frågorna i valet 2018. Och då gäller det inte bara åtgärder för att stoppa sexuellt våld. Utan jämställdhetspolitik och normkritisk politik över huvud taget, som är till för att bryta över- och underordning på samhällets alla arenor. I hemmen, på arbetsplatserna, i skolorna, på fritiden och i maktens korridorer inom alla sektorer.
Vi är hundratusentals som har vittnat i #metoo. Vi är en enormt stor väljarbas. Och vi kommer inte att nöja oss med en tids medieuppmärksamhet eller spridda löften om bättring. Så lätt kommer inte manssamhället undan den här gången. Det är dags för alla politiker med självbevarelsedrift, från vänster till höger, att agera.
