Det här är en av de fräckaste lögnerna som svensk politik, från S till M, envist upprepar för medborgarna.

Påståendet att ålderdomen är ett kostnadsproblem är en medveten lögn, den var lika falsk på 90-talet när man gjorde upp i pensionsöverenskommelsen om kraftigt sänkta pensioner för löntagarna, som den är idag när Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska jobba tills vi fyller 75.

Hånet mot löntagarna är absurt och stor­medias rapportering om detta ”problem” är ännu mer absurt.

För det är inte de gamla som är problemet.

Det är inkomstojämlikheten.

Pensionsproblemet är bara en fördelningsfråga.

I dag har vi ett system där en tiondel får en jättepension kombinerat med fortsatta inkomster livet ut, eftersom de äger kapital. Förmögenheternas enorma vinster beskattas ju lågt och den som äger kommer därför klara sig fint, Reinfeldt behöver inte bry sig om vare sig premiepensions placeringar eller hur han ska orka till den nya gränsen. Ingen rik har det här problemet. Ingen som äger. Däremot alla som jobbar för en normal lön och som i dag – framför allt kvinnor – går ut som fattigpensionärer.

När svaret från politiken då blir att de ska jobba längre – för att ”höja pensionen” – så går man från hån till förakt. Det är ju politiska beslut om minskad omfördelning som sänkt våra pensioner.

Det är inte någon försvunnen marknad, det är inte arbetslöshet, det är inte minskad produktivitet eller minskad ekonomi. Tvärtom, svensk ekonomi har ökat och ökat samtidigt som pensionerna relativt minskat.

Pension är inte något vi sparar till, ingen människa kan med sin lön spara fram en pension. Sätter du av 5 000 i månaden (vilket väldigt få kan) så har du sparat ihop 60 000 kronor på ett år och om du orkar jobba 40 år blir det 2,4 miljoner kronor. Det räcker i tio år om man lever snålt. Men sedan då? Sätter man av 2 000 kronor per månad blir det under en miljon.

Därför sparar ingen till pension. Därför har vi i stället pensionssystem. Tyvärr innebär det idag att vi i stället spekulerar. Det kallas att fondspara. I praktiken betyder det att pensionen ska bestämmas av hur bra det går på börsen och andra finansmarknader. Om världens börsmarknader ökar (bland annat för att pensionspengarna ständigt pumpas in i dem) ska det bli mer även till den fattige. Löntagarna ska göra samma sak som de rika, leva på avkastning vid ålderdomen.

Det här är själva grundidén bakom dagens pensionssystem. Systemet kostar enorma miljarder till mellanhänderna (förvaltningskostnader kallas det) och där den rikes ägande kan öka med tio procent får den fattiges ”placering” snarare fem. Kostnaden för den enskilde för pensionssystemet i form av avgifter och administration är mångdubblad den man hade på 90-talet.

Löftet från de nyliberala politiker och ekonomer som skapade systemet (där socialdemokratins nya ledning var tongivande) var att en växande ekonomi därmed skulle komma löntagarna till del i form av högre pension.

Men så har det ju inte blivit. Tvärtom är pensionerna lägre trots en enorm BNP-tillväxt och enorm förmögenhetsutveckling.

Något är helt enkelt i grunden fel.

Ett samhälles ekonomi handlar om omfördelning. Man fördelar mellan människor, några får mycket, andra får lite. I ett gott samhälle försöker man minska skillnaderna där den som har mycket får avstå (oftast via skatt) till de som har mindre.

När samhället leds av människor som kämpar för att minska skatter så minskar man också omfördelningen. Observera att man gör inte samhället rikare genom sänkt skatt, man bara omfördelar sämre. Om den rikaste miljonen i Sverige får sänkt skatt betyder inte det att de pengarna gör samhället rikare, (de rika vet för övrigt inte riktigt vad de ska göra med pengarna, det är därför de spekulerar så mycket och investerar så lite). Om pengarna i stället går till fattiga pensionärer betyder det inte heller att samhället blir rikare som helhet, däremot kommer mer pengar användas till nyttigheter för medborgarna. Bättre sjukvård, bättre boenden, bättre mat. Vi får ett sundare och bättre samhälle helt enkelt.

Det här vet naturligtvis borgare och ledare inom S. Problemet är att man på allvar tror att ett samhälle där inkomstojämlikheten är låg, är ett dåligt samhälle eftersom färre är rika.

Vilket pensionssystem vi bör ha är en viktig politisk fråga, all pension betalas i praktiken av de som arbetar idag (eftersom ingen har sparat ihop en pension). Det är alltid dagens löntagare som finansierar barn och gamla, liksom de gamla finansierat dem som unga.

Omfördelningen sker från de som jobbar till de som inte längre jobbar. Problemet i samhället är att de som jobbar fått allt mindre av värdet från all produktion och tjänster. En liten grupp i samhället har fått allt mer.

Därför räcker det inte med att vi har fler som jobbar om vi ska få bra pensioner, vi måste också omfördela mellan de som tar från dagens löntagare genom sina kapital­inkomster.

Det handlar inte om att jobba länge. Det handlar om att få en rättvis omfördelning i samhället. Och det är därför man babblar om att antalet gamla är ett problem medan sanningen är att det verkliga problemet är girighet hos en liten minoritet som får alltmer.

Ojämlikheten skapar fattigpensionärer. Inget annat.