Andreas Gustavsson: Politikerna spränger sönder sin egen passivitet

Hur kan regeringen utlova ny kärnkraft och gigantiska investeringar i rustning av försvaret, samtidigt som regionanställda förväntas uppleva sig bekräftade när de till sist ändå får behålla veckans fruktkorg med halvgröna bananer (men förväntas jobba hårdare än någonsin eftersom det råder anställningsstopp)? Hur kan det finnas pengar till en sak men inte till en annan? Hur hänger det ihop?

Nej, det gör ju inte det.

Därmed uppstår en helt underbar öppning.

Politikerna håller på att spränga den solida mur som förslavat oss alla under ett slags samhällets uppgivna passivitet, där ingenting alls är möjligt, där varje ansats till framåtanda och framtidsbygge direkt kvävs av att överskottsmål, budgetdisciplin och statsskuld anförs som slutgiltiga argument.

Inte vilka politiker som helst, utan borgerliga politiker.

Ebba Busch! 

Ulf Kristersson!

Statsministern säger att med ”krig runt hörnet” är ”det viktiga att göra saker och ting”. Det kommer krävas hundratals miljarder på kort tid. Den som följer regelverket kommer inte att hitta dem. Så hur göra? Kristersson vill inte säga det rakt ut, men visst är det ett skifte, han utesluter inte att staten tänker expansivt när situationen kräver det.

Hans resonemang är direkt överförbart på klimatkris, infrastruktur, välfärd.

Med mera.

Ja, allt.

Det politikerna gör nu är att visa att man inte förhåller sig till begränsningar men till prioriteringar.

Om viljan finns.

Då går det.

Då kan man.

Klimatkrisen behöver inte få 20 miljarder kronor medan mobiliseringen mot krigshot får 120 miljarder.

Till exempel.

Svältfödda socialdemokrater som drar åt vänster jublar när Magdalena Andersson i en intervju med Dagens ETC faller tillbaka på att hennes parti faktiskt har kongressbeslut på att låneinvestera. Inte alltid. Men ibland. 

Det är som om många anar att något stort är på väg att hända.

Ett ifrågasättande av givna förutsättningar.

De visar oss att det finns något grundfalskt i hela upplägget, där staten lajvar att vara på gränsen till fattig.

Nästa naturliga steg?

Att kritisera dessa förutsättningar.

Att de ens existerar.

Att de skulle ha någon relevans alls för diskussionen om vad Sverige har för kapacitet.

Politikerna visar oss att det finns något grundfalskt i hela upplägget, där staten lajvar att vara på gränsen till fattig, ständigt upptagen av att klara ett nollsummespel och göra rätt för sig så att ladan inte ekar tom när bistra tider kommer.

Nej, Sverige behöver inte springa ut till marknaden för att hitta en ny järnväg och fler anställda i vården. När vi skrapar oss ner genom lagren av makroekonomiskt lullull så återstår en enkel sanning:

Vi har råd.

Vi har alltid haft råd.

Sverige har redan tusentals miljarder.

Staten, kommuner, regioner.

Trots senaste decenniernas brutala åtstramning av det gemensamma.

Kassan är enorm (det här återkommer vi till nästa vecka på ledarsidan, det finns ett visst upplysningsarbete att göra om det som brukar kallas finansiellt överskott). 

Kassan kan förändra så mycket till det bättre.

Det går.

Om man vill.