Längst till vänster: regeringens takt, som är alltför långsam. I mitten: det väljarna kan tänka sig – folkviljan. Och längst till höger: takten som forskningen visar att vi behöver komma upp i. Planetens vilja, om man så vill.

Vi har alltså två stora glapp som regeringen inte ens försöker överbrygga. I stället skyller de sina låga ambitioner på avsaknad av folklig acceptans, som om medborgarna har efterfrågat den katastrofala klimatpolitiken.

Men det är en lögn. I de årliga SOM-mätningarna framgår att klimatet är en av de saker svenskarna oroar sig mest för. Enligt en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet är medborgarna dessutom beredda att göra rejäla uppoffringar för klimatets skull.

Inte riktigt så det brukar låta från Tidöpartierna, va? 

DN rapporterar att tre fjärdedelar av svenskarna vill använda mer skattepengar till utbyggnad av kollektivtrafiken. Lika många vill höja skatten på varor och tjänster som orsakar stora utsläpp.

Resultatet i EU-valet är ännu ett tecken på att befolkningen vill mer, förväntar sig mer, än vad regeringen presterar på klimatområdet. Men den politiska viljan saknas. 

Det väcker overklighetskänslor att betraktar det som inte går att beskriva som något annat än ett politiskt spel i en så viktig fråga som klimatförändringarna. 

I stället för att enas i den, i övertygelsen om att klimatkrisen är en ödesfråga som vi bara måste lösa, används den som ett tillfälle att göra politiska poänger.

Låt säga att ett parti föreslår något klimatrelaterat, säg, bilfria stadskärnor. Andra partier kommer snabbt att svara med olika varianter av “det där är onödigt – med oss slipper du jobbiga uppoffringar”. 

Det är så ovärdigt, för de flesta partier vet att kalkylen inte går ihop: om utsläppen ska minska måste något förändras. Men de har inga egna förslag som kan ersätta de idéer de skjuter ner. De har ingen plan, men har ändå mage att häckla de som faktiskt har en.

På andra områden, som i invandringsfrågan, ser det politiska spelet annorlunda ut. 

När SD lägger ett förslag kommer snart M med ett liknande. Plötsligt menar S att de minsann var först med att vilja begränsa invandringen och KD gör utspel om folkutbyte som om det vore helt normalt. 

Det går inte att föreställa sig att svaret på ett SD-förslag om minskad invandring skulle vara “det där är onödigt – med oss slipper du omänsklig invandringspolitik”. 

Nej, man tävlar om att vara bäst på att minska invandringen. Man triggas av de andra partierna och bestämmer sig för att slå dem. 

I klimatfrågan, däremot, ser vi ingen sådan effekt. I stället tycks man sträva efter att göra så lite som möjligt, att inte göra något väsen av sig. Trots att stora delar av befolkningen oroar sig för klimatet och är beredda att ställa om.

Jag undrar dessutom varför vi fastnat i villfarelsen att folkviljan är omöjlig att utmana. Har vi glömt bort att en bärande del av politiken är att förändra människors vilja, att leda vägen? 

Det kräver förstås en viss samsyn mellan partierna och så länge Sverigedemokraterna och deras klimatförnekelse samlar en så stor del av väljarna är uppförsbacken brant. 

Men oppositionen borde kunna enas. S måste sluta skylla sina misslyckanden på MP, V borde sluta anklaga MP för att föreslå jobbiga uppoffringar. 

Och framför allt måste förstås M, L och KD inse att det finns en annan väg än den sverigedemokratiska, den klimatförnekande. Det kräver att de tar sig ur lögnerna de snurrat in sig, som klimatplanen som inte alls tar oss hela vägen ner till netto noll, och slutar stirra sig blinda på makten. 

Det ryms trots allt en stor dos hoppfullhet i den klimatpolitiska folkviljan. Ta vara på den, för guds skull. Annars är ni inte mycket till politiker – ni duger knappt som populister.