Andra sjukhus hör av sig om de kan skicka gravida till sjukhuset i Södertälje. Men för det mesta är det fullt. Och liknande rapporter kommer från flera håll i landet. I Malmö skriver personalen brev till sjukhusledningen och berättar att de inte ens hinner gå på toa och att en barnmorska ibland tvingas övervaka tre förlossningar samtidigt.

Det är snart ett kvartssekel sedan jag upplevde en förlossning på nära håll. Men jag minns min egen anspänning, som ändå bara var en skälvande skugga av den anspänning som min hustru upplevde.

Att vänta på att ett litet barn ska lämna kvinnans kropp och träda ut i dagsljuset är antagligen den mest omtumlande upplevelse som en människa kan vara med om. Det är dessutom den äldsta erfarenheten hos människan själv. Att för första gången titta in i ett nyfött barns ögon utgör det stora miraklet. Allt annat omkring en blir plötsligt oviktigt.

Barnmorskor har alltid funnits, även om de en gång i tiden kunde kallas jordegummor, hjälpgummor eller jordemödrar. Jag vet inte varför de så ofta kallats för något med ordet ”jord” i, men det känns i vart fall som om det har att göra med själva jordelivet – med liv och död – på det mest fundamentala sätt. Världens barnmorskor kan inte gå i strejk, det vore som om själva kroppens celler skulle gå i strejk, ja som om hjärtat skulle lägga ned sitt arbete och gå hem. Kvinnans kropp är huvudpersonen i detta urgamla märkliga och jordiska drama, i alla fall till den himmelska punkt då en skrikande varelse kommer ur hennes kropp.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Det förblir ofattbart att inte nog resurser ska kunna anslås till det faktum att barn måste födas, året runt, varje dag. Hur är det möjligt? Jag har nästan i ledare efter ledare tjatat om att det är just ofattbart att de mest centrala verksamheterna i våra samhällen ständigt är utsatta för besparingar, så kallade effektiviseringar och bortprioriteringar. Nästan alla sådana verksamheter domineras av kvinnor. Det är kris i förskolan, med för lite personal. Det är kris i äldreomsorgen, med för lite personal och omänskliga scheman för de anställda. Och överallt är det kvinnor som i huvudsak arbetar inom dessa områden och överallt är det så att dessa verksamheter hamnar i skugga för andra, uppenbart viktigare saker.

Det är mycket, mycket lättare för politikerna att snabbt skaffa fram skattepengar till exempelvis försvaret än till någon av de sektorer jag nyss nämnt trots att det utan barnmorskor inte ens skulle finnas något värt att försvara.

Varför är det så? På något sätt är det ändå märkligt, rentav gåtfullt, och till slut kommer man till den punkt där det i viss mening helt enkelt inte går att begripa att de mest centrala omsorgerna i ett samhälle hela tiden försummas. Den politiska analysen är lätt att göra: Vi lever i en tid när vinster går före människor, strama budgetar före behov, marknad före folk, patriarkat före kvinnors och barns hälsa.

Men till slut blir frågan existentiell, eller åtminstone antropologisk eller socialpsykologisk. Ty så här är det: Även beslutsfattande män (och kvinnor) har gamla föräldrar som behöver omsorg och samma män har sina barn på förskolor och samma män är tillsammans med kvinnor som föder barn och måste kasta sig iväg till BB.

Männen är i dag nästan (i alla fall jämfört med för någon generation sedan) lika mycket nedsänkta i det där jordelivet – den reproduktiva sfären – som kvinnor alltid varit och ändå nedprioriteras ständigt allt som har att göra med den reproduktiva sfären. Utom på de punkter där beslutshavande män ser en chans att komma undan lite av den där reproduktiva sfärens repetitiva slit: Det är därför skattemedel så lättvindigt öses över rut-tjänster, för att samhälleligt högt värderad tid (marknadschefens tid) ska kunna frigöras från samhälleligt lågt värderad tid (städarens tid).

”Jag älskar mitt jobb, men på något sätt är det inte värt det.” Jag kan inte komma över orden från barnmorskan i Södertälje. Hon känner att det jobb hon har är ett av de viktigaste som finns men att det inte värderas av samhällets beslutande instanser. Och de gravida kvinnor och deras män som fått känna på underbemanningen och blivit oroliga har alltid den djupaste förståelse för personalen. Ändå består eller fördjupas kriserna, vare sig det gäller äldreomsorg, sjukvård eller barnomsorg.   

För september månad har vi opinionsinstitutet Novus siffror på vilka som är de viktigaste politiska frågorna. Listan toppas av sjukvården. Sjukvård handlar sannerligen just om jordelivet och ingenting annat. Nästa år kan situationen bli än värre, när lågkonjunkturen anländer och kommuner och landsting stramar åt sina verksamheter.

Vad göra? Till slut återstår bara denna uppmaning:

Politikerna måste bli jordegummor och jordemödrar.