BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att politiskt aktiva lyssnar in väljarnas tankar och åsikter och tar dem med in i det politiska rummet för att föra en dialog kring frågor som berör är oerhört viktigt för den representativa demokratin. Det är ju väljarna politikerna ska representera och därför blir sådana här möten viktiga. 

Folk i allmänhet verkar tycka detsamma och uppskattar att få bli lyssnade på, och att någon slänger igen dörren framför ögonen på en eller ber en dra dit pepparn växer är sällsynt. Tvärtom. 

Värre är det i sociala medier där det tycks ha blivit allmänt accepterat att uttala både hat och hot mot våra folkvalda. Det är bara att surfa in på närmaste nyhetsmedia för att ögna igenom kommentarsfälten om man inte förstår vad jag syftar på nu. Där har ni ett skrap på ytan och jag får kalla kårar bara jag tänker på det. 

För är det något som också är viktigt i en representativ demokrati är det att vi faktiskt har representanter. Alltså, folk som kan tänka sig att ställa upp och representera oss andra i de demokratiska processerna. Man kan fråga sig hur länge de kommer att finnas kvar, under förhållandena som är.

Politiker är ju vanliga människor med allt vad det innebär men med det gemensamt att de har en stark ideologisk övertygelse, modet att stå för den och en vilja att förbättra samhället som vi alla lever i. 

Heltidspolitikerna har också det gemensamt att de är villiga att avstå en civil karriär under några år eller mer. De allra flesta av oss är dock fritidspolitiker. Vi är anställda, egenföretagare, arbetslösa, studenter eller sjukskrivna som har ett eller ett par arvoderade politiska uppdrag i månaden. 

Här i Sundsvall rör det sig ersättningsmässigt om 500 kronor för en halvdag och 1 000 kronor för en hel, före skatt. Politik är ingenting man pysslar med för pengarnas skull, utan för sakens. 

 Jag är rädd att allt färre personer kommer kunna tänka sig att ställa upp för sådana uppdrag framöver om vi inte gör något åt situationen som är nu. På riksdagsnivå men också lokalt. Vi här i Sundsvall är ju på intet sett förskonade från detta fenomen. Vi har förtroendevalda som avstår att delta i politiska debatter för att de är rädda för att hoten ska bli verklighet och vi har politiker som hoppar av för att de inte orkar utstå mer. 

Nu i maj beviljade regeringen Sveriges kommuner och landsting, SKL, pengar för att kunna fortsätta det systematiska arbetet mot hat och hot mot förtroendevalda. Det är ett sätt att gå vidare med frågan naturligtvis. Men visst måste vi som Sveriges befolkning också börja reagera nu? Tänka efter hur vi själva pratar om offentliga personer, och hur vi skriver om dem? Och visst måste vi våga visa civilkurage, även på nätet?