Den som låste dörren till badrummet var död. Så var regeln. Dörren till badrummet skulle aldrig, under några som helst omständigheter låsas. I alla fall aldrig på morgonen. Vi bodde sju personer i en trea med en toa. Fem barn och två vuxna. Vardagsmornar var alltid kaos, så är det nog hos alla barnfamiljer. Problemet hos oss var bara att man inte kunde fly från kaoset. Inget andningshål. Ingen paus.

Vid den tiden pluggade jag på högskolan och jobbade extra som fritidsledare i Hammarkullen utanför Göteborg. Ungdomarna brukade komma till oss och fråga om de kunde få göra sina läxor i vårt kök. ”Det finns inget lugn hemma”. Vi förstod precis och erbjöd vår hjälp där vi startade läxhjälpsverksamhet. Det var 14 år sedan.
Det var där och då jag fattade den egentliga vikten av att ha bra fritidsverksamhet i socioekonomiskt utsatta områden. För vi blir utvidgningshemmet. Vi blir det stället dit ungdomarna kan gå när de behöver fokusera på att plugga inför ett prov. Men även det stället de kan få vara med sina vänner och bara umgås. Ett extra vardagsrum, ett andningshål. Ett andra hem. Som när en ungdom fick bestämma namnet till det då nyöppnade ungdomens hus i Skärholmen utanför Stockholm. ”2:a hemmet” blev det. En signal på ett fortsatt behov av just ett ”hem”.

Såhär har det mer eller mindre alltid sett ut där jag vuxit upp. Vi har alltid utgått ifrån att trångboddheten var en del av livet. Men vi har hittat lösningar, alternativa ytor för oss att röra oss på när hemmets väggar är för begränsade. Torget, trappuppgången, fritidsgården, biblioteket, kollektivtrafiken. Fast fortfarande i hopp om att det en dag ska förändras. En dag ska det finnas hem som är anpassade efter storleken på en familj, deras behov och deras ekonomi.
Idag är vi långt ifrån en förändring. Idag vräks barnfamiljer för att de är för många i den lägenheten de bor i och inga andra större lägenheter finns tillgängliga. Idag är stora hyresrätter en extrem bristvara. Idag är små, snordyra bostadsrätter ibland enda alternativet. Och ibland är inte ens det ett alternativ då alla inte har möjlighet att ta lån.

Människor är arga på bostadsbolaget CA Fastigheter i Växjö sedan det kom ut att de skulle vräka ett dussintal barnfamiljer som man anser ökar slitaget på lägenheterna på grund av familjernas storlek.
Och det kan man vara. Problemet som jag ser det är att de bara kan luta sig tillbaka och hänvisa till Boverkets trångboddhetsnormer. Och för mig är det skrämmande att se att det Boverket sätter upp som norm är så verklighetsfrånvarande. Enligt denna norm ska ett barn ha ett rum. Allt annat räknas som trångbott. En familj med två barn behöver alltså en fyra för att inte räknas som trångbodda. Och alla som bor i en etta räknas automatiskt som trångbodda. Det råder akut bostadsbrist i Sverige idag, inte bara när det gäller större lägenheter.

Både alliansen och oppositionen skriker ut budskap om alla tusentals bostäder som ska byggas bara de får vinna till hösten. Dock är det tyst om vad som ska byggas idag. Nu. Nu, samtidigt som vi har barnfamiljer som slängs ut på gatan. Bostadsbristen i Sverige har varit tillräckligt långvarig. Bostäderna man nu lovar att bygga, lagom innan val, borde ha byggts för längesen. Ingen kan säga att man vaknat nyss och insett att det råder bostadsbrist i Sverige.
Det är hög tid för våra politiker att sluta lova och få tummen ur och börja bygga.  Eller vill ni vänta tills alla som inte har möjlighet att följa Boverkets trångboddhetsnormer slängs ut på gatan?